West Side Story.

18/11/2015 | Inga kommentarer

Jag har sett så mycket BRA kultur på sista tiden, och det gör mig så glad. För ett par veckor sedan var jag i Uppsala och såg West Side Story, och jag gillade den verkligen! Alltså, bortsätt från att första sjoket är lite segt så satt jag långt ute på stolen och var hela tiden indragen i historien. Jag läste unt:s recension för ett par dagar sedan, och blev faktiskt irriterad. Skribenten klagade på att kärleken mellan Maria och Tony kändes för ”ung” och därför inte kunde tas på allvar. Att man fick känslan av att den skämtades bort och att de inte hade så mycket att förlora. Alltså VA! När jag såg skådespelarna på scen så kände jag bara ”YEAH, här har vi ett gäng kids”. Och det är iallaall vad jag vill se när jag ser WSS, för den handlar om just det – ungdomar.

sara

Jag såg Tony och Marias kärlek, ensemblens kaxiga osäkerhet, Docs smärta, Schranks oengagerade förakt, och jag tyckte Sara som spelade Anybodys var helt amazing. Jag såg ensamhet, förvirring, objektifiering, frustrering, orättvisa, mod, gemenskap och ett anspråkslöst hopp. Det är svårt att säga vilka av ingredienserna som fick mig att tycka om uppsättningen, och förlåta de inslag som jag tyckte var sådär men jag tror att svaret ligger i känslan som bodde kvar i mig när föreställningen var slut. Jag kände en maktlös uppgivenhet över hur världen ser ut. Över att vi fastnat i många cirklar av ignorans, där nävar knyts och träffar ansikten, som får nya nävar att knytas och träffa nya ansikten, som.. Ja ni fattar. MEN. Det som låg som en varm filt kring min känsla av uppgivenhet var känslan av att kärlek faktiskt alltid är starkare. Och att kärlek faktiskt kan bryta en cirkel av ignorans.
Känslan var så intensiv att jag bara ville hem! Snabbt. Behövde rikta min egen kärlek åt något håll. Jag kramade David extra hårt så fort jag kom innanför dörren. Det var skönt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *