West Side Story på Stadsteatern.

31/05/2013 | Inga kommentarer

Såg alltså West Side Story på Stadsteatern igår! Jag kom, jag såg, jag blev berörd, blev besviken, blev inspirerad, blev irriterad. Ja, som ni hör var föreställningen en ganska komplex upplevelse! Lite som… Som en blandning av himmel och helvete.

Himmel, framförallt i form av en fantastisk Maria aka Sanna Gibbs! Hon hade alla Maria-kvalitéer och lite till, hon levde på scen, var vital och lekfull och berörde. Också Tony var fin (även om jag kunde önska att han log lite mer när han sjöng – inte ett enda leende i någon låt, määärligt…), och när de möttes blev det gulligt, ungt och kändes i hjärtat.
På himmelsidan tyckte jag även Sharks-tjejerna och killarna föll in. Samt Graziella, Action och Understudyn Kristofer Wannerfors som Baby John.

Och så gillade jag scenografin massor! Hade hört innan att den skulle vara speciell och lite konstig, men jag tyckte den förhöjde och gav nya intressanta undertexter i och med att den var så rörlig och levande.

Däremot tyckte jag att castingen på sina håll var åt helvete. Alltså skitungar ska spelas av skitungar, tycker jag. Iallafall av folk med energi och åtminstone lite tonårsvitalitet! Det blir bara så fel när tanter och gubbar (förlåt) ska springa runt och låtsas som att de vet hur det ser ut när ghettokids känner att de inte har något att förlora. Det blev lite otrovärdigt här och där, både i ensemblen och bland huvudrollsinnehavarna. Jag satt och tänkte ”vaaaarför göra det svårt för sig och casta 30-40åringar som måste kämpa som djur och misslyckas, när det finns färskingar där ute som vet precis vad det handlar om?”.

Sedan hade jag lite problem med att förstå varför dansen prioriterats och tonats ner så mycket? Och varför stagefighten inte innehöll en enda tap eller ljudeffekt? Det finns liksom sätt att slåss på scen så det ser och LÅTER helt verkligt, så varför inte använda sig av det i de scener där det skulle vara ”på riktigt” (alltså inte ”symbolisk fight”, ”slow motion fight” osv).

Jag tyckte även att många nyanser och detaljer försvann i något hetsat försök att spela ”stort”. Jag tycker många scener i WSS handlar om makt och maktmissbruk och därför borde spelas med mer översittar-lugn och sug för att skapa en klump i magen hos publiken, men tex våldtäktscenen blev inte obehaglig förrän Anita blev tagen bakifrån, och Konstapel Krupke (understudy spelade igår) var inte ens lite respektingivande i någon scen. Det kändes liksom over all som att det skreks och känsloyttrades på helt fel ställen och hölls igen på ställen där det gott kunde skrikas lite mer.

Något jag dock älskade var scenen när Maria och Tony går till sängs. Deras känslor, fysiska uppleverlser och mardrömmar gestaltades av ensemblen, helt klädd i vitt, och allt förhöjdes av ljusslingor som sänktes ner från taket. Åh vad det var vackert! Och när Tony och Maria får se Bernardo och Riff hugga varandra flera gånger med kniv i slow motion – DET kändes. Det älskade jag, för att det fick mig att vilja gråta för första gången under föreställningen.

I övrigt tyckte jag nog inte att mycket berörde på djupet. Alltså musiken är ju fantastisk, och musikalen som helhet utsökt, men utan dansen, nyanserna, detaljerna och kärleken till karaktären man spelar så faller den. När vi satte upp WSS på MA så jobbade vi på att framhäva ALLA karaktärers historier, inte bara Tony och Marias. Och även om man på Stadsteatern hade lyckats briljant med att få publiken att associera huvudstoryn om gängproblematik och varför den EGENTLIGEN uppstår till aktuella problem, så missade man helt att berätta Doc’s historia. Eller Krupkes förhållande till allt, eller Action, Baby John och Shranks historier. Och det värsta var att jag tyckte Anitas historia också försvann helt! Hon är min hjälte vanligtvis, men här blev hon pladdrig och flamsig och som en gammal faster. Man vill ju känna systerskapet tjejerna emellan, men det gjorde jag inte.

Nä fy. Vilken neggo-bild jag ger er nu. Det är inte meningen. Jag tycker, som jag sagt tidigare, att man alltid ska leta efter de saker man tycker om när man går och ser en pjäs. För man vinner inget själv på att bara se det dåliga och man förstör andras upplevelser genom att berätta om allt det negativa efteråt. Men jag satt verkligen där med öppet sinne, och på många ställen njöt jag. Skrattade, grät och så vidare. Men på många sätt blev jag irriterad och var liksom tvungen att få ut det på nåt sätt.
Och jag förstår att många i WSS-ensemblen är anställda på Stadsteatern och därför fått de roller de fått, och med rätta – jag skulle inte heller vilja behöva konkurrera med hela Sverige om varje jobb som kommer upp. Jag skulle mer än gärna vilja jobba fast på en och samma teater och få roller och utmaningar jag aldrig skulle fått annars, (om det tex var öppen audition till rollerna) men jag hoppas att jag förvaltar den möjligheten om den kommer min väg i framtiden. Och jag hoppas jag är människa nog att kunna kliva åt sidan i vissa fall och säga ”Nej fast vet du vad? Jag tycker faktisk att skitungar ska spelas av skitungar – så välj en skitunge den här gången”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *