Varning för dumt resonemang.

04/11/2013 | Inga kommentarer

Okej. Såhär känner jag: Superbra med gratis tidningar på tåget. Men varför, VARFÖR, finns det bara SvD? Jag klarar inte att läsa den, vilket såklart är en högst personlig grej, men alltså seriöst. Tidningen borde byta namn. ”Svenska Dagbladet” är missvisande, då man av namnet får intrycket att tidningen är en svensk allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär. Men när jag öppnar tidningen för att läsa om just nyheter får jag känslan av att typ ”SpD” för Svenska Pengabladet skulle passa bättre som namn på tidningen. För det man lägger mest krut på att skriva om är just pengar. Rubrik efter rubrik handlar om marknad, skatter, valutor och cash i allmänhet. Jag orkar inte! Jag bryr mig inte! Helt ärligt, hur orkar man vara så intresserad och besatt av välfärd? Dess värde och utrymme i en dagstidning känns fasligt överrepresenterat när det på varje sida finns en artikel som på ett eller annat sätt handlar om just det.

Och som att det inte vore nog slänger man in en bilaga på 31 sidor som heter SvD Näringsliv. Herre min je, alltså. Är det bara jag som tycker det är ointressant? Nästan lite perverst.

Och kultursidorna? Ca 8, där reklam blandas med en två sidor lång artikel om att det vore bra att skära ner på antalet planerare och detaljreglerare i utbildningsdepartementet för att få fler fritänkande universitet, lite filmrecensioner, lite spel, en miniartikel om teater samt EN bokrecension. Och jusdet, en liten krönika om Özz Nûjen:s makt.
Thats it.

Jag vet inte. Jag är kanske flummig. En hippie. Som klagar på något som är många människors favoritsak i hela världen. Men jag kan inte låta bli. För jag förstår inte hur det blev såhär? Hur blev PENGAR så många människors favoritsak i hela världen?

Jag tänker på mitt eget liv. Min uppväxt. Och jag tänker: hur kommer det sig att jag, när jag växte upp, rätt ofta kände mig fattig i jämförelse med många av mina vänner? Vänner som bodde i flerplansvillor med föräldrar som hade egna företag och fler än en bil? Jag menar, det kan inte vara rimligt att känna sig fattig för att man inte är mångmiljonär. Min familj reser utomlands flera gånger om året, bor i radhus, har två bilar, konsumerar. Vi är inte fattiga i pengar räknat, tvärtom, men av någon anledning kändes det så när jag var ung. Och det tog lång tid för mig att förstå att min bild var skev. Att det faktiskt finns fattigdom på riktigt och att jag inte ens nästan faller in i mallen, bara för att jag inte hade den dyraste cykeln i femman. Men jag jämförde mig. Jag jämförde mig och min familj med dem som hade allra mest i hela stan. Och jag drog slutsatsen att ”vi har inte sådär mycket pengar, alltså är vi sämre; alltså är vi fattiga.

De senaste åren har jag mest skrattat åt hur tokigt och snedvridet det var att växa upp och jämföra tillgångar mellan familjer. Och jag hör mina föräldrars röster som så ofta påpekade just detta. De hade rätt. Mycket pengar är inte lika med ett RIKT liv. Lycklig är rik. Vänner, något att brinna för, kärlek, meningsfulla intressen, engagemang och jobb, mat, nya platser, dryck, musik, sällskap, natur, upplevelser, havet, skratt, starka intryck, kreativitet, sammanhang – DET är rikedom för mig. Allt som fyller mig med energi och positiva känslor, och som betyder något för mig. Och jag ber till gudarna att jag aldrig låter mig mäta mitt liv i något annat än immateriella ting.

Om jag kunde, om jag var tillräckligt stark och modig, skulle jag göra mig av med alla mina saker. Hela min gigantiskt groteska samling kläder som ändå får mig att känna att jag ”inte har något att sätta på mig”, vartenda durkslag, varenda sminkborttagningscreme, och alla små och stora skitsaker som fyller mitt hem. För hade jag inga grejer, skulle jag fokusera mer på allt det andra vackra jag har. Sådant som är en del av mitt liv utan att jag ÄGER det. Mina vänner, min pojkvän, min familj och mina passioner.

Jag tycker inte att det är dåligt att SJ delar ut gratis Svenska Dagblad. Men jag tycker faktiskt att SvD är en ointressant tidning. En tidning som tilltalar bara en viss klick människor. De som (och detta kan förstås inte styrkas, det är ingen sanning what so ever) har, gillar, intresseras av, eller önskar sig pengar.

Hm. Det är konstigt att tänka på att när jag gick ut gymnasiet var min tanke (bland annat) att jag skulle bli rik. Jag var smart, driven och hade topp-betyg. Kvalitéer som planerades användas för studier mot något svårt, högavlönat och statusfyllt yrke. Den välbärgade världen låg framför mina fötter, men såhär några år senare kan jag inte vara annat än tacksam över att jag valde en annan väg. Jag valde MITT liv. Det jag ville göra. Och gud hjälpe mig om jag någon gång i framtiden får för mig att låta pengar styra mina val.

Slå mig isåfall, ni som känner mig. Lova det. Slå mig med en SvD rätt i skallen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *