Vår hjärna är så smart, men så dum.

31/08/2013 | 1 kommentar

Ibland blir jag så less på mitt huvud. Eller snarare, jag är väldigt tacksam för att det finns där och fungerar, men ibland gör mitt huvud saker som jag egentligen inte vill vara med på!

Till exempel detta med att kategorisera. Vi skulle såklart bli galna om vi inte kategoriserade saker hela tiden och det är i många fall tur att vi gör det omedvetet. Utan att aktivt behöva anstränga oss. Vi kan ta träd som exempel. Träd är en kategori som de flesta har lärt sig att känna igen. Vi skulle bli överhettade om vi var tvungna att känna igen alla olika trädsorter, samt deras namn, utseende och funktioner. Så vi reducerar dem till ”träd”. Ett samlingsnamn. En kategori i hjärnans stora bas av information om världen vi lever i. Så långt är det all good. Jag slipper gärna behöva bry mig om ifall jag joggar förbi en gran eller tall.

Men när det kommer till andra, mer komplexa saker och situationer, då vår smarta hjärna vill agera hjälpreda så gör den oss en björntjänst.

Till exempel när vi möter människor. Vi frågar ”vad jobbar du med?” och personen svarar ”media”. På en gång är hjärnan där och sorterar in människan i facket ”mediafolk”. Och facket mediafolk kan se olika ut i olika hjärnor. Vissa är stämplade med ”VARNING”, andra med ”cool, social, snubbe med koll -honom vill jag lära känna”.

Det finns oändligt med fack. Kön, etnicitet, arbete, klädstil, intressen, utseende, namn. Men det som är det jobbiga med detta är att det finns ännu fler människor. Och det FINNS egentligen inget Klara-fack. Det finns bara en enda Klara som är precis som jag, och det är jag.
Det finns oändligt med mediasnubbar och ingen är den andra lik.

Jag tror att vår hjärna älskar att kategorisera, men jag tror att den gör det för att VI lärt den det. Vi är rädda för den kraft som vårt huvud består, så vi programmerar den att förenkla sitt arbete så att vi inte behöver få så mycket information och intryck. Vi klarar helt enkelt inte av det.

När jag tänker på detta känner jag mig så ofantligt ensidig. Det känns som att det finns massor av upplevelser och intryck där ute som jag missar bara för att jag lärt min skalle att sortera så noggrant. Det blir för mig inte konstigt att vi människor väljer att tillhöra olika religiösa eller politiska samfund, som alla tävlar om att ha rätt. Fast vi redan lurat oss själva att tro att just vi har rätt.

Fan, varför är det så svårt att säga att man har fel? Eller att det inte FINNS något rätt och fel? Eller iallafall att ingen kan säga att de VET vad som är rätt och fel? Vad som är sanningen.
Vi hittar på sanningen, det tror jag är det närmaste man kan komma något som är sant.

Och vet ni? Jag tror att våra hjärnor längtar efter att få utforska MER. Få upptäcka! Tänka. Filosofera. Djupdyka! Jag tror vi präntat in o våra huvuden att vi behöver 10 budord, vise män eller självhjälpsböcker för att slippa utmana oss att tänka själva. Och vise män kan hjälpa oss att utvecklas, det är jag övertygad om. All andlighet, filosofi, politik, alla människor, möten och religioner som du tycker är sjyssta eller intressanta kan utveckla dig! Men det tar inte slut när du läst ut Koranen. Då finns tusentals andra religioner att utforska, och tusentals egna att hitta på. Det finns oändligt många vetenskapsmän därute som alla bär på olika teorier om hur världen är uppbyggd, och du kan lära av alla dem. Men det tar inte slut. Det tar aldrig slut! Jag tror inte att vi ska söka sanningen för att HITTA den, för jag tror inte att vi KAN hitta den.

Så. Jag vill uppmana er och mig själv att släppa en aning på tyglarna till hjärnan. Eller kanske ta tillbaka kontrollen lite? Iallafall våga UTMANA den att inte kategorisera allt. Jag tror trots allt att vi är bättre än så.

Kommentar till Vår hjärna är så smart, men så dum.

  • Ingmari skriver:

    Jaaaa, mycket tänkvärt! Blir imponerad av vad du filosoferar över en vanlig lördag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *