Utan Death Metal, ingen Barbie.

03/03/2016 | 2 kommentarer

Idag har varit en sån dag, ni vet? En sån där som varken swishar förbi i lyckorus eller segar sig fram i tristess. Inte heller en sån som bara är, precis som den är, eller en sån som är fylld av stress och inre tickande klockor. Dagen idag har inte varit speciell, men absolut inte för den sakens skull alldaglig. Det som jag däremot skulle vilja säga om den här dagen är att den måste varit mer än 12 timmar. Men än 24! Det känns som att den här dagen varit lång som en hel vecka, som att jag hunnit göra en massa olika saker som man vanligtvis inte brukar görasamma dag.
Det har dock varit en härlig dag.

Jag började med ett möte. Kl 8.30 åkte jag Västerås och träffade ett par grabbar som jag förhoppningsvis kommer jobba och musicera med litegrann framöver. Det är kul att träffa nya glada människor, och efteråt var jag pepp. Trevligt helt enkelt!
Efter mötet flängde jag till Uppsala, till skolan. Ja, jag har kanske glömt att nämna det – jag började plugga psykologi på Uppsala Universitet i januari. Eller, psykolog rättare sagt. Galet va? Jag vet att det låter konstigt och helt orelaterat till allt annat jag håller på med, men faktum är att jag alltid varit väldigt sugen på den där rackarns utbildningen. Tidigare har jag dock inte haft en verklig tanke på att faktiskt göra det. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag håller på med, annat än att det är jävligt kul och spännande!

Men ja. Det leder till sådana här tokiga dagar, där aktiviteterna skiftar markant! Vilket jag egentligen inte har något emot, det är snarare utmanande och lyxigt. Idag har jag varit i en studio på förmiddagen, på universitetet och pluggat med Lab-gruppen på eftermiddagen (imorgon ska vi göra ett experiment där vi testar folks ”stereotypiserande” genom automatiska/kontrollerade mentala processer), och nu på kvällen har jag hållit min pilatesklass och avslappning i Solna, med helt fantastiska deltagare.
Tre väldigt olika aktiviteter som skiftar både kreativt, fysiskt, intellektuellt, emotionellt, ja you name it.

Hur som helst.
Jag har ju aldrig kunnat välja en grej. Ett intresse. En identitet. En personlighet. En tro. Jag tycker man ska få digga saker ur alla fält, om man vill! Jag känner ibland att vi människor tenderar att tro att om man är intresserad av en sak så har man fyllt sin kvot. Man är en hästtjej punkt, liksom. Typ som att livet bara är tillräckligt långt för att göra en sak. Eller att olika typer av val/aktiviteter/stilar/identiteter skulle stå som direkta motsatser till varandra av någon mystisk anledning. Fördomar. Som att hockeyspelare inte kan vara djupt intresserade av konstmusik från Kina. Eller att bankdirektörer inte stickar kläder till lyktstolpar. Eller att män som älskar dator-spel inte kan vara maratonlöpare.

Jag veeeet att långtifrån alla tänker såhär, och att mina exempel är överdrivna – det är trots allt många maratonlöpare som älskar tv-spel (obs; ingen källa), men jag vet att jag trillar dit ibland. Ner i fördomshålet.
Då säger jag saker som ”oj, jag trodde verkligen inte du lyssnade på sån musik” till en Death Metal-brud som ser ut som Barbie. Hm. Vid närmare eftertanke kanske det handlar mer om mina fördomar här, än andras. Hm. Hm.

Anyway. Jag älskar idén om The Warrior Poet. Poeten, som också är en brutal krigare. Jin och Jang. Två kontrasterande krafter som samexisterar och vilka båda krävs för att något ska vara helt. Fulländat.
Ni vet. Utan ljus, inget mörker liksom? Utan kallt, inget varmt. Utan musikalnörderi, inget psykologstudereri. Utan högt, inget lågt.
Ni vet. Utan hockey, inga stickade lyktstolpskläder.

PS. Kunde inte låta bli att infoga min dolda lilla kylskåpspoesi av fetstilta ord från första stycket. De säger följande:

”Varken eller” är inre alldaglig vilja att vanligtvis göra samma.


Kommentarer till Utan Death Metal, ingen Barbie."

  • Johanna skriver:

    Hej!
    Vill bara säga att jag precis gled in på din blogg och var tvungen att göra ett bokmärke av det här inlägget. Det beskrev så väl situationen jag själv befinner mig i. En lust till att göra så många olika saker och sedan ifrågasättandet från omgivningen kring hur jag kan hålla på med så vitt skilja intressen.

    • Klara skriver:

      Hej Johanna!
      Alltså. Vad skönt ändå att höra att jag inte är ensam. Men trist att folk ifrågasätter.. Man borde bara stötta! Hursomhelst. Fortsätt göra allt du tycker är roligt göra, tycker jag. Alltid. Världen är din!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *