Uppmaning, avtändning.

06/12/2015 | Inga kommentarer

Jag tänker mycket på rädsla just nu, det tror jag vi är många som gör. Under min uppväxt har jag skrutit om att jag ”inte är rädd för något” och att jag inte har några fobier eller orationella rädslor. Under de senaste två åren har sanningen om mina rädslor skrattat mig rakt i ansiktet och visat att jo, du är rädd precis som alla andra. För rätt mycket, dessutom.

Men. När jag talar med tjejerna på jobbet ger de uttryck för rädslor jag inte förstår. Rädslor jag inte känner själv, och jag måste erkänna att jag tycker det hela är väldigt intressant, trots att jag förstås inte önskar någon annan att vara rädd. Jag tycker det vore roligare om mina vänner kände sig trygga.

Det här är några utdrag från listan med rädslor som bekanta beklagat sig över under de senaste månaderna:

– Jag vågar inte duscha sist på gymet längre, för jag är rädd att en man ska komma in och våldta mig.

– Jag är rädd för att vistas på stora event; tänk om det sker ett terrordåd.

– Jag är rädd att invandringen ska gå över styr och Sverige inte längre kommer kunna vara en välfärdsstat.

Jag vet inte varför jag tar upp det här, men jag tror att det jag vill åt är någon form av uppmaning. En uppmaning till trygghets-avtändning. För, att vara rädd är absolut något man är som människa vare sig man vill eller inte, men någonstans tycker jag att man kanske har ett ansvar att stirra sina rädslor i ögonen och försöka utmana dem. För andras, men framförallt sin egen skull. 

För, lets face it, det är inte en verklig risk att råka ut för terrordåd. Det är ingen som är ute efter just dig och faktum är att de flesta tjejer aldrig någonsin blir våldtagna i gymduschen. Så själva rädslan för de här sakerna är förstås på riktigt, men HOTET, den verkliga risken att utsättas är minimal. Det vet vi. Det är mer riskabelt för hälsan att åka buss eller börja med en diet än att vistas på Drottninggatan och eventuellt springa på en terrorist, men de sakerna gör mina tjejer varje vecka. 

Vi knarkar trygghet, sa Fredrik till mig senast vi sågs, och jag håller med. Vi människor är så rädda för obekvämligheter, pinsamheter, missförstånd, ångest, sorg och död, att vi hellre förminskar oss och reducerar våra liv. Vi boar in oss i trygghets-slott där vi kan mysa bland kuddar, äkta makar och hembakt bröd medan allting brinner där ute. Och så knarkar vi trygghet i en ignorant låtsasvärld. 

Vi struntar i att utmana. Vi upprepar. Och varje gång vi tar ett beslut att låta rädslan styra våra VAL, så växer den sig starkare. Berget av ångest inför släktträffen eller läkarbesöket växer sig större och större för varje gång vi stannar hemma istället för att stirra läkaren och släkten i ögonen och trotsa det inre motståndet.

Jag läste i en artikel att Pernilla Wahlgren är rädd när hon är på Söder. Rädd för alla lodisar. En av mina vänner är rädd för hens partners vänner. Att de inte ska gilla hen. Vi är rädda för flygplan, muslimer, män och hissar. Trots att vi någonstans vet att det får oss att må dåligt. 

Trots att vi VET att det är jobbigt att gå runt och vara rädda så väljer vi att inte göra något åt det. Vi väljer att fortsätta skydda oss istället för att lägga fokus på att leva. Det stör mig. Jag lever absolut inte fullt ut alltid, men jag har en önskan om att göra det så ofta som möjligt. 

Om det då råkar vara så att de hot jag, i min subjektiva värld, tror är VERKLGA (man är ändå övertygad om att de är det på nåt sätt) står IVÄGEN för mig ; då vet jag att jag måste utmana dem. För livet pågår nu. Inte sen när du kommer hem och kan ”slappna av”. Nu. Livet pågår inte sen när Sverige kastat ut alla invandrare och du tryggt kan dansa runt på gröna ängar som självaste Rönnerdahl. Nä!

Livet ser ut som det ser ut just nu. Inom dig, och utanför dig. Det som pågår inom dig är ditt. Det kan du påverka. Det som pågår utanför dig, vår konsensusverklighet, är en verklighet som du delar med andra. Den är inte din, du bestämmer inte över den, och du kan omöjligt styra den.

Att vara rädd för verkligheten är naturligt. Att vara rädd är en drivkraft som fått oss att överleva, länge. Och jag vill inte förminska din kamp, din rädsla, för jag vet inte vad just du går igenom. Men de hot vi upplever idag är inte hot mot vår existens! Eller, jag tar tillbaka det. Det är klart att det ständigt finns ett existentiellt hot. Själva förutsättningen för liv är att det en dag kommer att ta slut. Levde vi för alltid skulle vi inte kalla det liv. Vår existens här på jorden kan ta slut, vilken sekund som helst och det är en välsignelse. 

Det kanske är det vi freakar ur inför.  Att vi inte vet varför vi finns här på jorden. Att vi finns här temporärt och inte vet när vi ska dö. Vi målar upp SLUTET som något hemskt, något vi måste frukta, men måste det vara så? 

Du kommer en dag att dö. Testa tanken. Jag kommer en dag att dö. Hm. Alla du älskar kommer en dag att dö. Ja. Alla på jorden kommer en dag att dö. 

Vetskapen om att vi är dödliga skiljer oss avsevärt från andra djur, och jag tror att många av de skyddsmurar vi bygger upp kring oss själva skapas just för att vi försöker deala med detta. Eller förtränga det, skjuta det på framtiden. Så vi portionerar ut vår dödsskräck på saker som är lite lättare att förstå. Spindelskräck. Höjdskräck. 

Därför behöver vi prata om döden. Om vi vill slippa våra vardagsneuroser. Vi behöver snacka om alla dedär sakerna vi egentligen är rädda för. Och vi behöver sluta trygghets-knarka. 

Det kommer att vara svårt att bli av med beroendet. Avtändningen blir grym. Att kasta stödhjulen och flytkuddarna är läskigt som fan. Men. Fatta vad VÄRT när du kan simma sen. 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *