Stuck in traffic.

19/11/2015 | Inga kommentarer

Kommer inte fram! Till min fika med Pappa och bror. För att någon stulit kopparledningar mellan Uppsala och Arlanda. Jahapp! Jag undrar vad man kan använda de där sladdarna eller vajrarna eller vad de nu är, till? Hm.

Tänker på en föreställning jag såg förra helgen: The Almost Nearly Perfect på Göteborgsoperan. De skildrade Jantelagen, hur vi förhåller oss till varandra, till ordet lagom, till oss själva, till samhället och till livet. Tänker på ett band som jag såg förra fredagen. Ett stenhårt hipsterband som spelade så långsamt och hårt att jag ville krypa ur skinnet. Som öar stod de utplacerade på en liten scen, så långt ifrån varandra, inne i sitt eget muciserande, men samtidigt tillsammans. Tiden står still i det här landet ibland. Människor är fyrar som desperat försöker lysa till sig båtar i ett gigantiskt hav. ”I wonder if there are people who actually speak less to eachother” sade en av dansarna om svenskar i föreställningen i Göteborg. Jag undrar om det finns musiker som spelar mindre tillsammans än de jag såg. Jag undrar om det finns folk som ser varandra i ögonen mindre än vad vi gör på pendeltåget just nu.

Oj! Tåget går igen. Gött.

Alltså. Så disconnected som vi är idag, människor emellan, vill vi verkligen vara det? Är vi ointresserade av varandra? Rädda? Vad är det frågan om? Varför sitter jag och bloggar istället för att prata med en främling?

Jaja. Jag är glad att jag älskar kramar och att jag har familj som hoppar in i bilen och åker till Märsta för att fika med mig när tåget till Uppsala krånglar. Leve kramar och leve umgänge! Ha det fint, nu ska jag fika. Samma gäng, annan plats. Så blir det ibland! 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *