Shit pommes frites.

22/10/2012 | Inga kommentarer

Nu har jag precis klickat iväg mailet där jag tackade nej till ett showbiz-jobb. Ett 9 månader långt sådant. Det hade nog varit otroligt KUL och tryggt att ta det, men jag är teatersugen. Det känns dock extremt konstigt att tacka nej till jobb inom denna jobbglesa bransch. Jag menar, a girl’s gotta eat. Vad ska jag äta i vår liksom? Luft!

Äsch. Det ordnar sig, det är jag säker på. Man måste våga ha lite is i magen! Och jag kommer säkerligen showa någon gång i livet. Någon gång när det passar bättre än just nu. För just nu vill jag helst av allt engagera mig i en historia. Åh! Det är så lyxigt att få göra det. Jag är så otroligt tacksam för ”Annie Get Your Gun” inser jag gång på gång. Jag hade tur.

20121022-125151.jpg ”tänka på jobb”-fejset…. gahh…
Nej men seriöst; alla människor behöver ett jobb, men vi musikalartister behöver verkligen kämpa för att få det (stackars oss, jag vet). Men det är faktiskt svårt. Jag är inte bra på att sälja in mig själv hos människor. Jag vill VISA vad jag kan och vem jag är, inte berätta om det på telefon, i mail eller på ett CV.

Men man kan inte gå och vänta på att bli upptäckt. Det fungerar inte så. Man måste själv ut och jaga. Och för en person med rätt mjuka armbågar känns det ibland lite olustigt. Fast vadå? Egentligen handlar det aldrig om att knuffa undan andra eller upphöja sig själv. Det handlar bara om att vara ärlig med vem man är och vad man kan. Och då vet folk vad de får.

Jag känner mig rätt lugn när jag tänker på det. Om jag bara är ärlig med vem jag är och vad jag kan, då vet folk vad de får. Och om de vill ha det – gött! Om inte – ja då är det ju verkligen inget jag kan göra något åt, så länge jag varit ärlig.

20121022-132226.jpg
Sådär ja. Jag drar en minisemester till Oslo på det! Jag behöver det. Lite Veuve, lite fest, lite sushi, mycket skratt och mycket Sonja. Och sen blir det vila. Gud så skönt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *