Se den enorma bjälken i ditt eget öga.

22/10/2013 | Inga kommentarer

Självinsikt. Vilket konstigt ord. Konstigt fenomen! Jag undrar faktiskt vad det är. Alltså. På något sätt känns det som att folk med god självinsikt jobbar på sina ”brister” och vårdar sina fina sidor. Till skillnad från folk med just dålig självinsikt. Alltså; klar fördel med god självinsikt där.
Men vad är det som bestämmer om någon verkligen HAR god självinsikt? Är det när ens bild av sig själv stämmer väl överens med vad ”de allra flesta tycker om en”? Eller kan man själv känna sig själv bäst, veta mest om hur man är?

Konstigt. Jag vet inte om jag make myself särskilt clear här, men tanken slog mig bara helt plötsligt i och med att jag satt och tänkte på att ”man borde inte ha en massa negativa åsikter om vad andra människor gör och tycker; man borde istället jobba på sig själv och försöka vända allt till sitt inre”. Och då slog det mig. Hur ska jag kunna veta att det jag tror om mig själv är sant? Jag tror till exempel att jag är ganska snäll, men tänk om jag har lika fel om det som jag hade när jag fick för mig att en av mina bästa vänner var en läskig person. Innan jag kände hen, bör jag tillägga. Men man kan aldrig veta. Det tror jag mig veta. Och jag kom på ett nytt ord nu. Om man vänder allt inåt och försöker söka reda på sanningar om sig själv, anledningar till att man tycker vissa saker, om man försöker lära känna sig själv på ett lika öppet sätt som man borde möta alla människor – då kanske man får SJÄL-insikt. På något sätt gillar jag tanken på det mer än självinsikten. Eller är det egentligen två ord för samma sak? Nja, alltså, när jag tänker SJÄL-insikt tänker jag mer munkar i Indien som bara sitter och mediterar och tillslut blir ”at peace” med allt liksom.

Äh! Jag vet inte. Nu ska jag äta middag hos mamma och sorglöst prata om mer primitiva saker än självet, själen och vårt förhållande till allt detta!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *