Sommarlov 2.0

29/06/2016 | Inga kommentarer

Två veckor i Thailand med mamma flög förbi, men vi hann verkligen njuta och vila. Massage varannan dag, pilates på taket, morgonpigga joggar, fruktshaker, fräsch mat, båttur, moppeturer, helt tomma långa stränder, sova så länge vi ville på morgonen. Och så vidare! Sedan hängde vi förstås i Bangkok några dagar och shoppade, strosade, cycklade runt i olika stadsdelar, käkade mat och göttande oss.    

  
I skrivande stund sitter jag dessutom påväg hem från ett annat litet semesteräventyr. Har spenderat några dagar med vännerna i Skääärgården. En helt fantastisk vistelse med klyschiga aktiviteter som femkamp och minigolf, men också andra mer udda tidsfördriv. Till exempel Magic och Eldritch Horror (japp det är nördspel och hur kul som helst). Dessutom har jag fått bada och sola och grilla och skratta! Mycket kul!

Nu bär det av mot Stockholm för lite seriös instudering av Hair-material. Dessutom är pengarna slut. Hoppsan! Jaja. Ha det härligt i solen allesammans!

Ps. Det växer. Massor! På hela balkongen. Och det går att äta! Så himla lyxigt! 

 

Sommarlov!

02/06/2016 | Inga kommentarer

I övermorgon sticker jag till Thailand för två veckors göttande! Åh, tänk er! Ligga i skuggan och läsa böcker, åka på moppeutflykter, besöka tempel och stränder och äta så stark mat att tungan hamnar i trans! Yoga och massage. Lite shopping, mycket bad. Gah…

Denna vecka har jag varit en snabbis i Göteborg där jag sjöng lite ihop med delar utav Hair-ensemblen och träffade det kreativa teamet! Väldigt spännande. Det kommer bli en galen föreställning och jag älskar det!

Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan åka till min bästis och fira att vi är färdiga med skolan för denna termin. Hurra hurra!

Ps. Jag har börjat odla. Dont ask me why för jag vet inte, men jag tycker det är SÅ mysigt pyssla med mina små violer, lökar, ärtor, rädisor, kryddor mm.  Min frukostutsikt imorse. Alltså, att bo såhär nära vattnet är nästan syndigt. Att dricka hälsovatten med spirulina, gurkmeja, goji, citron och lakrits är definitivt det. Superäckligt. Men den hembakade veganbullen och smoothien i bunken satt fint!    Sommar, träd, liv!    Puss och hej från mej och lilla hjärtskottet! Njut av sommaren nu! 

Fullt.

18/05/2016 | Inga kommentarer

Kalendern, hjärtat, sinnet. Fyllt till bredden! Det har helt enkelt varit köttigt ett par veckor nu. Skolan vill att jag gör en labb och pluggar inför tentan, jag själv vill hinna andas och umgås med älskade. Dessutom har jag flängt runt en del. Bland annat till Umeå och tittat på Musikalakademiens avgångselevers uppsättning av A Chorus Line, som regisserades av min vän Erik Fägerborn. Så himla fint. Jag hann då också få prata och hänga lite med mina gamla lärare och vänner där upp i norr, och även om det vara var ett ”hej och en kram” så var det värt det. Mycket kärlek.

Jag var också och såg Hedvig and the Angry Inch på Göta några dagar innan jag åkte till Umeå, och blev lite återförälskad i Ola Salo faktiskt. Jag har älskat honom i perioder, men from time to time haft lite svårt för en del av hans grejer. Men så hörde och såg jag honom som denna fantastiska henniska (Hedvig) och kom ihåg varför han är så fin. 

Förra veckan var jag nere i Göteborg och medverkade i en konsert på Göteborgsoperan. Väldigt trevlig arbetsplats och väldigt fina människor att ha och göra med. Mina framtida kollegor får mig att skratta, vilket känns skönt! Jag kikade också på Artistens slutproduktion som regisserades utav en annan vän, och BOY vad jag blev blown away alltså. SÅ FINA ARTISTER och så rolig musikal (Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott). Det svängde, jag skrattade, fick ont i magen, njöt och blev varm. Som det ska vara! Hatten av.

Sedan har jag hunnit fylla år också. Firat med både gamla vänner och en del jag knappt känner! Men jag känner mig väldigt tacksam. Tre födelsedagsmiddagar, Escape Room, fika, materiella ting, vänner, växter och kärlek. 

I förrgår gjorde jag en liten operation, imorgon ska jag springa  ett lopp ihop med pappa och i skrivande stund är jag påväg till skolan för lite analysering av data till vår personlighetsstudie. Jösses. Livet är gott, om än spretigt och skevt och stressigt!

Hursomhelst. I helgen drar vi ut till landsbygden, sjön, naturen (!) och nästa vecka bär det av till Göteborg igen och då är det säsongspresentation som gäller. Jag, Kitty och Paula representerar Hair och kommer att framföra en låt tillsammans. Det blir kul!  

Om ni undrar: den bästa instuderingen av text sker i solen, med lurar, kaffe och pennor i alla färger! 

Carmen.

07/03/2016 | Inga kommentarer

Jag har varit på många spelningar på sistone, och ju mer jag går destå mer vill jag se! Vi har främst sett olika typer av rockband, på mindre etablerade ställen, och jag förundras över hur mycket bra musik som finns som bara några få känner till. 

Nu ska ni veta att jag skrev ett långt parti om sådan musik som allmänheten däremot känner till, sådan musik som vi serveras till fredagstacosen. Men jag raderade det. Ni kan säkert räkna ut själva ungefär hur inspirerande jag tycker den musiken är, men jösses, det sista jag vill är att vara en snobb som diskvalificerar Melodifestivalen. För hey, det är faktiskt jag som verkar missa nåt ju! Tusentals svenskar går igång på mellon, så nog måste musiken där förmedla en massa bra saker! Som jag inte ser, I guess. 

Hursomhelst. Jag såg en föreställning för första gången på länge igår, och det var megatrevligt! Min sambos vän lirar i orkestern på Folkoperans uppsättning av Carmen, och jag tycker verkligen den är värd att se.  Det märks att en koreograf regisserat föreställningen, för ALLA dansar! Sångarna, orkestern, barnkören, seniorkören, alla! Och det berör mig. Det berör mig så överdrivet mycket när jag ser niondeklassare från AF/Nacka Musikklasser dansa loss och kasta sig mellan att berätta historien med lekfullhet i ena scenen, för att skifta till djupt allvar i nästa.

Jag hade bajsat på mig om jag tvingades dansa på scen sådär när jag gick i nian. Av skräck alltså. En stor jäkla nervositetsdiarré.  Eller så hade jag börjat fnissa och låtsats som att jag tyckte det var töntigt. Därför blev jag så imponerad av ungdomarna i uppsättningen. De verkade ta uppgiften och sig själva på allvar och stå för sina egna kroppar och scenuttryck. Ah, de var stencoola, helt enkelt. 

I övrigt har jag ätit middag och pratat om livet med min bästis, tagit en ballettklass för första gången sedan 2012 (det var fortfarande hemskt), hängt med sambon och jammat lite, och så ritade jag klart en teckning igår kväll. Bra helg!

  
Jag lägger upp teckningar och annat pyssel här på hemsidan ibland (IBLAND) och du hittar allt sådant om du klickar på bilden till höger här bredvid. 

Utan Death Metal, ingen Barbie.

03/03/2016 | 2 kommentarer

Idag har varit en sån dag, ni vet? En sån där som varken swishar förbi i lyckorus eller segar sig fram i tristess. Inte heller en sån som bara är, precis som den är, eller en sån som är fylld av stress och inre tickande klockor. Dagen idag har inte varit speciell, men absolut inte för den sakens skull alldaglig. Det som jag däremot skulle vilja säga om den här dagen är att den måste varit mer än 12 timmar. Men än 24! Det känns som att den här dagen varit lång som en hel vecka, som att jag hunnit göra en massa olika saker som man vanligtvis inte brukar görasamma dag.
Det har dock varit en härlig dag.

Jag började med ett möte. Kl 8.30 åkte jag Västerås och träffade ett par grabbar som jag förhoppningsvis kommer jobba och musicera med litegrann framöver. Det är kul att träffa nya glada människor, och efteråt var jag pepp. Trevligt helt enkelt!
Efter mötet flängde jag till Uppsala, till skolan. Ja, jag har kanske glömt att nämna det – jag började plugga psykologi på Uppsala Universitet i januari. Eller, psykolog rättare sagt. Galet va? Jag vet att det låter konstigt och helt orelaterat till allt annat jag håller på med, men faktum är att jag alltid varit väldigt sugen på den där rackarns utbildningen. Tidigare har jag dock inte haft en verklig tanke på att faktiskt göra det. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag håller på med, annat än att det är jävligt kul och spännande!

Men ja. Det leder till sådana här tokiga dagar, där aktiviteterna skiftar markant! Vilket jag egentligen inte har något emot, det är snarare utmanande och lyxigt. Idag har jag varit i en studio på förmiddagen, på universitetet och pluggat med Lab-gruppen på eftermiddagen (imorgon ska vi göra ett experiment där vi testar folks ”stereotypiserande” genom automatiska/kontrollerade mentala processer), och nu på kvällen har jag hållit min pilatesklass och avslappning i Solna, med helt fantastiska deltagare.
Tre väldigt olika aktiviteter som skiftar både kreativt, fysiskt, intellektuellt, emotionellt, ja you name it.

Hur som helst.
Jag har ju aldrig kunnat välja en grej. Ett intresse. En identitet. En personlighet. En tro. Jag tycker man ska få digga saker ur alla fält, om man vill! Jag känner ibland att vi människor tenderar att tro att om man är intresserad av en sak så har man fyllt sin kvot. Man är en hästtjej punkt, liksom. Typ som att livet bara är tillräckligt långt för att göra en sak. Eller att olika typer av val/aktiviteter/stilar/identiteter skulle stå som direkta motsatser till varandra av någon mystisk anledning. Fördomar. Som att hockeyspelare inte kan vara djupt intresserade av konstmusik från Kina. Eller att bankdirektörer inte stickar kläder till lyktstolpar. Eller att män som älskar dator-spel inte kan vara maratonlöpare.

Jag veeeet att långtifrån alla tänker såhär, och att mina exempel är överdrivna – det är trots allt många maratonlöpare som älskar tv-spel (obs; ingen källa), men jag vet att jag trillar dit ibland. Ner i fördomshålet.
Då säger jag saker som ”oj, jag trodde verkligen inte du lyssnade på sån musik” till en Death Metal-brud som ser ut som Barbie. Hm. Vid närmare eftertanke kanske det handlar mer om mina fördomar här, än andras. Hm. Hm.

Anyway. Jag älskar idén om The Warrior Poet. Poeten, som också är en brutal krigare. Jin och Jang. Två kontrasterande krafter som samexisterar och vilka båda krävs för att något ska vara helt. Fulländat.
Ni vet. Utan ljus, inget mörker liksom? Utan kallt, inget varmt. Utan musikalnörderi, inget psykologstudereri. Utan högt, inget lågt.
Ni vet. Utan hockey, inga stickade lyktstolpskläder.

PS. Kunde inte låta bli att infoga min dolda lilla kylskåpspoesi av fetstilta ord från första stycket. De säger följande:

”Varken eller” är inre alldaglig vilja att vanligtvis göra samma.


Uppmaning, avtändning.

06/12/2015 | Inga kommentarer

Jag tänker mycket på rädsla just nu, det tror jag vi är många som gör. Under min uppväxt har jag skrutit om att jag ”inte är rädd för något” och att jag inte har några fobier eller orationella rädslor. Under de senaste två åren har sanningen om mina rädslor skrattat mig rakt i ansiktet och visat att jo, du är rädd precis som alla andra. För rätt mycket, dessutom.

Men. När jag talar med tjejerna på jobbet ger de uttryck för rädslor jag inte förstår. Rädslor jag inte känner själv, och jag måste erkänna att jag tycker det hela är väldigt intressant, trots att jag förstås inte önskar någon annan att vara rädd. Jag tycker det vore roligare om mina vänner kände sig trygga.

Det här är några utdrag från listan med rädslor som bekanta beklagat sig över under de senaste månaderna:

- Jag vågar inte duscha sist på gymet längre, för jag är rädd att en man ska komma in och våldta mig.

- Jag är rädd för att vistas på stora event; tänk om det sker ett terrordåd.

- Jag är rädd att invandringen ska gå över styr och Sverige inte längre kommer kunna vara en välfärdsstat.

Jag vet inte varför jag tar upp det här, men jag tror att det jag vill åt är någon form av uppmaning. En uppmaning till trygghets-avtändning. För, att vara rädd är absolut något man är som människa vare sig man vill eller inte, men någonstans tycker jag att man kanske har ett ansvar att stirra sina rädslor i ögonen och försöka utmana dem. För andras, men framförallt sin egen skull. 

För, lets face it, det är inte en verklig risk att råka ut för terrordåd. Det är ingen som är ute efter just dig och faktum är att de flesta tjejer aldrig någonsin blir våldtagna i gymduschen. Så själva rädslan för de här sakerna är förstås på riktigt, men HOTET, den verkliga risken att utsättas är minimal. Det vet vi. Det är mer riskabelt för hälsan att åka buss eller börja med en diet än att vistas på Drottninggatan och eventuellt springa på en terrorist, men de sakerna gör mina tjejer varje vecka. 

Vi knarkar trygghet, sa Fredrik till mig senast vi sågs, och jag håller med. Vi människor är så rädda för obekvämligheter, pinsamheter, missförstånd, ångest, sorg och död, att vi hellre förminskar oss och reducerar våra liv. Vi boar in oss i trygghets-slott där vi kan mysa bland kuddar, äkta makar och hembakt bröd medan allting brinner där ute. Och så knarkar vi trygghet i en ignorant låtsasvärld. 

Vi struntar i att utmana. Vi upprepar. Och varje gång vi tar ett beslut att låta rädslan styra våra VAL, så växer den sig starkare. Berget av ångest inför släktträffen eller läkarbesöket växer sig större och större för varje gång vi stannar hemma istället för att stirra läkaren och släkten i ögonen och trotsa det inre motståndet.

Jag läste i en artikel att Pernilla Wahlgren är rädd när hon är på Söder. Rädd för alla lodisar. En av mina vänner är rädd för hens partners vänner. Att de inte ska gilla hen. Vi är rädda för flygplan, muslimer, män och hissar. Trots att vi någonstans vet att det får oss att må dåligt. 

Trots att vi VET att det är jobbigt att gå runt och vara rädda så väljer vi att inte göra något åt det. Vi väljer att fortsätta skydda oss istället för att lägga fokus på att leva. Det stör mig. Jag lever absolut inte fullt ut alltid, men jag har en önskan om att göra det så ofta som möjligt. 

Om det då råkar vara så att de hot jag, i min subjektiva värld, tror är VERKLGA (man är ändå övertygad om att de är det på nåt sätt) står IVÄGEN för mig ; då vet jag att jag måste utmana dem. För livet pågår nu. Inte sen när du kommer hem och kan ”slappna av”. Nu. Livet pågår inte sen när Sverige kastat ut alla invandrare och du tryggt kan dansa runt på gröna ängar som självaste Rönnerdahl. Nä!

Livet ser ut som det ser ut just nu. Inom dig, och utanför dig. Det som pågår inom dig är ditt. Det kan du påverka. Det som pågår utanför dig, vår konsensusverklighet, är en verklighet som du delar med andra. Den är inte din, du bestämmer inte över den, och du kan omöjligt styra den.

Att vara rädd för verkligheten är naturligt. Att vara rädd är en drivkraft som fått oss att överleva, länge. Och jag vill inte förminska din kamp, din rädsla, för jag vet inte vad just du går igenom. Men de hot vi upplever idag är inte hot mot vår existens! Eller, jag tar tillbaka det. Det är klart att det ständigt finns ett existentiellt hot. Själva förutsättningen för liv är att det en dag kommer att ta slut. Levde vi för alltid skulle vi inte kalla det liv. Vår existens här på jorden kan ta slut, vilken sekund som helst och det är en välsignelse. 

Det kanske är det vi freakar ur inför.  Att vi inte vet varför vi finns här på jorden. Att vi finns här temporärt och inte vet när vi ska dö. Vi målar upp SLUTET som något hemskt, något vi måste frukta, men måste det vara så? 

Du kommer en dag att dö. Testa tanken. Jag kommer en dag att dö. Hm. Alla du älskar kommer en dag att dö. Ja. Alla på jorden kommer en dag att dö. 

Vetskapen om att vi är dödliga skiljer oss avsevärt från andra djur, och jag tror att många av de skyddsmurar vi bygger upp kring oss själva skapas just för att vi försöker deala med detta. Eller förtränga det, skjuta det på framtiden. Så vi portionerar ut vår dödsskräck på saker som är lite lättare att förstå. Spindelskräck. Höjdskräck. 

Därför behöver vi prata om döden. Om vi vill slippa våra vardagsneuroser. Vi behöver snacka om alla dedär sakerna vi egentligen är rädda för. Och vi behöver sluta trygghets-knarka. 

Det kommer att vara svårt att bli av med beroendet. Avtändningen blir grym. Att kasta stödhjulen och flytkuddarna är läskigt som fan. Men. Fatta vad VÄRT när du kan simma sen. 


Nya pics.

01/12/2015 | Inga kommentarer

Whats new? Inte så värst mycket va? Snart är det jul och sådär. Ni vet. Der rullar! Faaaast… Om man tänker efter så är allt (ALLT) egentligen nytt. Hela tiden! Cellerna i din kropp. Tankarna. Ljussättningen omkring dig. Luften du andas!

Men. Vi inte pallar kanske inte vara vardagsfilosofiskt djupa just nu. Jag kan iallafall konstatera att några konkreta saker är nya. Jag är numera vegan. Eller nej fan. ”Vegan light” får man nog säga! Detta efter att jag såg Netflix-dokumentären Cowspiracy (och läste om faktafelen och motståndarsidans åsikter, jag är inte heeeelt!) och blev allmänt osugen på att käka några fler ko-produkter. Även om jag älskar ost.. HUR SOM HELST! Träningscentret där jag jobbar har bytt namn till Drivkraft, vilket jag diggar, och så har jag lite nya fina bilder under just fliken bilder. Bara att glida in där och kika om ni är nyfikna. Det är min vän Fredrik Sellberg som fotograferat ute på Ekerö här i Stockholm. Vi hade en hel dag då vi bara fotade och fotade, inne och ute, och det var väldigt ROLIGT. Fredrik brinner för sin bildkonst, vilket gör att man som medarbetare också blir väldigt engagerad. Det var gött att jobba tillsammans och försöka få till både kvalitét och kvantitet helt enkelt!

144882693218268600_resized

Har det hänt något mer på musikfronten på sista tiden då? Hm. Jag har gigat för Reggio Emilia Institutet, sett Motown-show på Berns med Afrodite och framförallt en GRYM ensemble som min kompis Anja kickade SOUL-ASS i, bjudits på Chinateaterns ”Jersey boys” av diverse trevligt folk, jammat en hel massa improviserade jullåtar med David, skapat en födelsedags-30års-häxritual med sång och dans för vår fina vän Anna, skrivit musik för Väven i Umeå (lyssna under fliken Ljud), samt spånat på världens bästa coverbands-idé tillsammans med de bästa vännerna. Återkommer om det! Tills vidare: MÅ BÄST och gå ut (ibland) och titta på solen!

Stuck in traffic.

19/11/2015 | Inga kommentarer

Kommer inte fram! Till min fika med Pappa och bror. För att någon stulit kopparledningar mellan Uppsala och Arlanda. Jahapp! Jag undrar vad man kan använda de där sladdarna eller vajrarna eller vad de nu är, till? Hm.

Tänker på en föreställning jag såg förra helgen: The Almost Nearly Perfect på Göteborgsoperan. De skildrade Jantelagen, hur vi förhåller oss till varandra, till ordet lagom, till oss själva, till samhället och till livet. Tänker på ett band som jag såg förra fredagen. Ett stenhårt hipsterband som spelade så långsamt och hårt att jag ville krypa ur skinnet. Som öar stod de utplacerade på en liten scen, så långt ifrån varandra, inne i sitt eget muciserande, men samtidigt tillsammans. Tiden står still i det här landet ibland. Människor är fyrar som desperat försöker lysa till sig båtar i ett gigantiskt hav. ”I wonder if there are people who actually speak less to eachother” sade en av dansarna om svenskar i föreställningen i Göteborg. Jag undrar om det finns musiker som spelar mindre tillsammans än de jag såg. Jag undrar om det finns folk som ser varandra i ögonen mindre än vad vi gör på pendeltåget just nu.

Oj! Tåget går igen. Gött.

Alltså. Så disconnected som vi är idag, människor emellan, vill vi verkligen vara det? Är vi ointresserade av varandra? Rädda? Vad är det frågan om? Varför sitter jag och bloggar istället för att prata med en främling?

Jaja. Jag är glad att jag älskar kramar och att jag har familj som hoppar in i bilen och åker till Märsta för att fika med mig när tåget till Uppsala krånglar. Leve kramar och leve umgänge! Ha det fint, nu ska jag fika. Samma gäng, annan plats. Så blir det ibland! 

West Side Story.

18/11/2015 | Inga kommentarer

Jag har sett så mycket BRA kultur på sista tiden, och det gör mig så glad. För ett par veckor sedan var jag i Uppsala och såg West Side Story, och jag gillade den verkligen! Alltså, bortsätt från att första sjoket är lite segt så satt jag långt ute på stolen och var hela tiden indragen i historien. Jag läste unt:s recension för ett par dagar sedan, och blev faktiskt irriterad. Skribenten klagade på att kärleken mellan Maria och Tony kändes för ”ung” och därför inte kunde tas på allvar. Att man fick känslan av att den skämtades bort och att de inte hade så mycket att förlora. Alltså VA! När jag såg skådespelarna på scen så kände jag bara ”YEAH, här har vi ett gäng kids”. Och det är iallaall vad jag vill se när jag ser WSS, för den handlar om just det – ungdomar.

sara

Jag såg Tony och Marias kärlek, ensemblens kaxiga osäkerhet, Docs smärta, Schranks oengagerade förakt, och jag tyckte Sara som spelade Anybodys var helt amazing. Jag såg ensamhet, förvirring, objektifiering, frustrering, orättvisa, mod, gemenskap och ett anspråkslöst hopp. Det är svårt att säga vilka av ingredienserna som fick mig att tycka om uppsättningen, och förlåta de inslag som jag tyckte var sådär men jag tror att svaret ligger i känslan som bodde kvar i mig när föreställningen var slut. Jag kände en maktlös uppgivenhet över hur världen ser ut. Över att vi fastnat i många cirklar av ignorans, där nävar knyts och träffar ansikten, som får nya nävar att knytas och träffa nya ansikten, som.. Ja ni fattar. MEN. Det som låg som en varm filt kring min känsla av uppgivenhet var känslan av att kärlek faktiskt alltid är starkare. Och att kärlek faktiskt kan bryta en cirkel av ignorans.
Känslan var så intensiv att jag bara ville hem! Snabbt. Behövde rikta min egen kärlek åt något håll. Jag kramade David extra hårt så fort jag kom innanför dörren. Det var skönt!

Den ultimata musikalen.

05/11/2015 | Inga kommentarer

Stackars er! Jag gissar nämligen att många av er missade att den ultimata musikalen spelades på Boulevardteatern förra helgen. Och sanningen är att det kanske dröjer innan nu får chans att se den, men att chansen kommer att uppstå är det inget snack om! Jag är övertygad om att Erik, Peppe och Linus kommer att få spela detta galna epos igen at some point. 

Men fan vad glad jag är att jag såg den! META är kul, och att spela en musikal som handlar om att försöka kristallisera fram den ultimata musikalen, blir I SIG ultimat! Jo! Att jag dessutom spelat två av de karaktärer vilka grabbarna drev hårdast med (Annie i Annie Get your Gun och Maria i Sound of Music) gjorde inte saken sämre. Så GALET roligt att se killarna lysa på några av de stora frågor man själv ställt sig när man gestaltat dessa roller. Typ ”hur kunde Rogers & Hammerstein tro att publiken skulle köpa att en familj med 7 barn bara försvinner, live, från en talangtävling genom bakdörren?” eller ”varför är den här låten (alla låtar i Sound of Music) såååååå lång när det inte händer något nytt efter de 4 första takterna?”.

Ultimat!

Om ni ser att den dyker upp igen, på en plats nära dig, gå och se Den Ultimata Musikalen. Och Erik, från första gången du berättade om slutscenen i Finland för två år sedan, har jag trott på detta projekt och längtat efter att få se det!

Tack för det blev så! Heja dig och TBT till när vi hade helt andra frisyrer….