Necronomicon.

29/11/2013 | Inga kommentarer

Mamma bjöd mig, brorsan och våra paaaartners på skräckmusikal i måndags! Nexronomicon på Elverket (Dramaten). Den kan jag verkligen rekommendera! Framförallt första akten var fantastisk! Där lyckades de verkligen framkalla en otäck känsla i min kropp. En känsla av något slags mäktigt, okänt, yttre hot som vibrerade i luften. Lite klaustrofobiskt och ångestuppbådande, på ett härligt sätt. Inte ”splatter-läskigt” utan magkänsla-läskigt. Akt två var dock lite stressig, tycker jag. Hela plotten skulle liksom knytas ihop på tio minuter, kändes det som.

Men åh! Scenografin var så otroligt vacker! Den var bland det konstnärligt snyggaste och smartaste jag sett på en scen någonsin faktiskt. Vid flera tillfällen satt jag och gapade. Alltifrån projektioner till stora rörliga draperier, en gammal gruvhiss, gigantiska istappar – allt var förtrollande. Och ljuset. Mitt favoritparti var när karaktärerna långsamt åkte ner i den gamla gruvhissen och ljuset från deras pannlampor hackades upp i hundratals ljuspunkter genom hissens metallrutnät. Och det fick ta tid. Det kändes som slow motion! Väl ”nere i gruvan” användes sedan pannlamporna för att skapa skräck när allt man kunde se från publiken var just det som skådespelarna på scen tittade på. Resten var bläcksvart.
Dessutom var sittplatserna mobila. Helt plötsligt drogs man bakåt och kom till ett nytt rum i rummet. Jag gillade det skarpt.

Det fanns dock saker som tog mig ur upplevelsen lite då och då. Till exempel stagefighten. Den var så uppenbart bristande att man tyvärr slungades ur historien under de partier då det skulle sparkas eller brottas. Och när man vet hur lätt det KAN vara att slåss på scen så blir det störande att se folk göra det så svårt för sig. Det blir inte bra.

Jag hade även svårt för musiken, jag tyckte den var lite för tråkig. Men det är förstås en högst personlig åsikt och det är tydligt att det är ett medvetet val att göra musiken melodiskt enkel, hålla sångerna i ett lågt register, och upprepa fraser för känslan av något slags transtillstånd. Men hade jag fått skriva musik till en skräckmusikal så hade jag flippat ur lite mer.

Hur som helst! Jag älskar att Dramaten gör en sådan här grej. Det är KUL när det görs annorlunda saker. Det är en av teaterns uppgift tycker jag; att hela tiden utforska, utveckla och upptäcka nytt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *