Natt. Skrivlust. Bra kombo.

19/10/2013 | 1 kommentar

Något jag visste när jag öppnade recensionerna till ”Hur man lyckas i affärer utan att anstränga sig” var att det skulle komma att skrivas om könsroller. Det får man räkna med när man sätter upp en 60-talsmusikal där storyn kretsar kring vad som försiggår på ett stort internationellt bolag (tänk Mad Men). Och som jag anade, de flesta skribenterna tog fasta på det sjuka i att det som karaktären Rosemary önskar högst är att få stå hemma i perfekt hår och invänta maken med ”middagen varm”.
Och det är bra att folk reagerar, för det ÄR sjukt. Sjukt, orättvist och ojämställt.

Så varför sätter man upp musikalen ändå? Om den är kvinnoförnedrande? Den frågan har jag faktiskt också ställt mig själv i processen både innan och under repetitionerna. Men jag har med tiden kommit fram till några bra svar (förutom de uppenbara: musiken, komiken, karaktärerna, osv).

Jag tänker såhär. Karaktären som jag spelar agerar (i 9 fall av 10) helt tvärt emot vad jag som privatperson skulle göra. Hon gör allt för sin man utan att få särskilt mycket tillbaka, hon är beredd att ge upp sin karriär för ett hus i New Rochelle, hon tänker väldigt lågt om sig själv i jämförelse med den fantastiske Mr Finch. Och ändå älskar jag henne. Det har jag visserligen fått kämpa mig till. Men ska jag vara ärlig så fick Rosemary liv för mig ganska plötsligt under repperioden, då tanken slog mig: ”dessa kvinnor fanns”. De fanns på riktigt. Och, vänta nu. De finns idag också. Det vi spelar på Säffleoperan i höst är väldigt förlegat, men samtidigt högaktuellt – tycker jag.

Så. Varför spelar vi den, trots att den ger en bild av kvinnor som livmödrar med klackskor och män som penisar med…penisar?
Min pojkvän sa något väldigt klokt angående detta, när jag beklagade mig över både innehåll och min karaktär. Han sade: Klara, alla statement behöver inte inte vara ”in-your-face-propaganda”. Det behöver inte vara ett tydligt budskap där allt vävs samman i en snygg sensmoral på slutet. Publiken är inte dum. Folk kan och kommer att tänka själva. Det kommer sitta folk och känna ”Herregud, var det sådär förr?” eller folk som tänker ”Precis sådär är det! Jag är trött på att alla tjejer på mitt jobb arbetar som sekreterare medan cheferna är män”. Vi behöver inte trycka SVAREN i folks ansikten eller presentera ett koncept på hur världen borde se ut.

Och det vi faktiskt genuint försöker göra på Säffleoperan i år är att ge en bild av hur folks liv kunde se ut på 60-talet i New York. Och believe it or not, men ”Hur man lyckas” har faktiskt fått pris (Pulitzer Prize) för sin samhällskritik. Så även om den är en komedi med sång, dans och en ganska tokig story som inte är speciellt djup, så har den fler lager om man tittar och tar in.

I övrigt stör det mig faktiskt att den enda kritik angående könsrollerna i ”Hur man lyckas” som framförts i media handlar om hur kvinnorna porträtteras. Jag tycker att musikalen är dubbelt så mansförnedrande som kvinnoförnedrande. Jag menar, ÄR KILLAR SÅDÄR? Nej. Jag känner iallafall inga sådana. ”Sluskar” som svassar runt och tittar på kvinnor som om de vore något ätbart. Som tafsar på och daskar sekreterare i rumpan. Som gör sig lustiga över och förlöjligar en man som försöker stå upp för åsikten att ”en sekreterare är ingen leksak, utan en värdefull arbetande person”. ”Hur man lyckas” är sprängfylld med ”män är svin-propaganda”. Sådant som man ska se och tänka ”tyyyypiskt killar alltså, höhö”. Men jag lyckas inte tänka så alls. För jag känner nästan inga sådana män. Mina killkompisar är inte så, min pojkvän är inte så, inte heller min bror, och inte min pappa.

Det finns såklart män som de i ”hur man lyckas”, men det borde väl kännas precis lika tråkigt med den förlegade bilden att ”Alla män är grisar” som den med Rosemary väntandes vid middagsbordet?

Så varför reagerar inte recensenterna över hur männen porträtteras Hur man lyckas i affärer utan att anstränga sig? För att man själv tycker att män endast är kåtbockar och inget mer? Det vore synd. Eller, andra lägret; för att man tycker att det är helt okej att bete sig hur som helst bara man har snopp? Jag vill inte spekulera i det här egentligen. Det känns inte sjysst. För jag tyckte alla recensioner var bra och fina. Och framförallt tror jag att de som skrev dem är vettiga, tänkande personer. Så jag menar inte att rikta någon som helst personlig kritik. Men jag vill rikta något till vår stora massa, och slänga ut tanken på att BÅDE män och kvinnor är förföljda av ramar och normer för hur man ”ska vara”. Och de är orättvisa. För ALLA.

Åh. Jag är en sådan klyscha, men jag vill bara säga HEJA MÄNNISKAN! Heja HEN. Fuck ”en riktig man” eller ”en kvinnlig kvinna”. Det finns inte något sådant! Förrän vi människor går in och väger av, dömer, kalkylerar, uttalar, ramar in, fängslar, jag kan go on forever.

Hur som helst. Just nu på Säffleoperan visas en pangmusikal med sång och dansnummer av hög klass, komik, timing, passion och underhållning. Att du dessutom får tillfälle att fundera och reagera över könsnormer tycker jag bara är ett plus. Vår föreställning är helt ocensurerad, precis så som den skrevs på 60-talet. Kom och ta del av allt härligt och förskräckligt vi har att visa er!

Kommentar till Natt. Skrivlust. Bra kombo.

  • Ingmari skriver:

    En mycket bra analys! Det är ju bara om en sån här pjäs får passera utan analys som den blir ointressant. Tänk vilka samtal vi kan få genom att se pjäsen. Läste en intervju med DI Leva idag och han tycker vi borde ha färre debatter och fler dialoger. Att se saker i svart-vitt leder inte till utveckling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *