Medkänsla.

07/04/2014 | 1 kommentar

Låt mig bli politisk för ett tag. Och politisk i mina mått mätt är inte svensk blockpolitik eller ideoligier – för sådant kan jag inte, men för mig är detta politik. Det som handlar om oss människor och hur vi målat in oss i ett hörn som vi knappt kan ta oss ur! Vi vet att världen är fucked up. Vi ser det varje dag på nyheterna. Krig, orättvisor, mord, rasism, miljöförstöring. Och vi hör det ofta: vi håller på att förstöra den värld vi lever i.

Kalla mig naiv. Kalla mina drömmar utopi. Men faktum är att jag tror på att vi kan rädda den här världen, och jag tror att vi kan göra det med medkänsla. Kärlek. När jag säger världen menar jag inte jorden. Inte planeten vi lever på, för den kommer att klara sig, det är jag övertygad om. Den har klarat meteorregn och gifter och skit i tusentals år. Så när vi säger ”vi kommer att förstöra den här planeten” så blundar vi egentligen för ett faktum. Jorden kommer att klara sig! Om det är några som kommer att utrotas, så är det vi.

Men jag tror på ett emotionellt uppvaknande. Visst låter det nyfrälst? Töntigt? Men jag tror på det! Jag tror att alla som är något halv-vakna, eller halvt levande inser att människan är i fara och att det som skulle kunna stoppa vår självförstörelse inte är modern teknologi, nanoteknoligi, bioteknologi, datorer, internet, smartphones eller TV-spel. Pengar. Makt.
Det är inte bättre Macbooks som kommer att stoppa rasism, krig eller miljöhot.
Nej. Jag tror att det är viktigt att vi inser att våra YTTRE utvecklingar och uppfinningar måste matcha vår inre mänskliga utveckling. För just nu är vi teknoligiska jättar, men emotionella foster. Så vad gör vi?

Jag tycker det är dags att vi människor börjar jobba på vår inre teknologi. Vår medkänsla. Vår kärlek till varandra. Empati och sympati. Hjälpsamhet. Vänlighet. Öppenhet. Alla de känslor och tankar inom oss som är svåra att styra men som GÅR att styra och som kan göra att våra handlingar blir mer… Humana. En större emotionell medvetenhet.
Och det bevisas gång på gång att det är hälsosamt, inte bara för samhället utan även för dig själv som individ, att börja ta medvetna val hur du behandlar andra. Människor som praktiserar mindfulness, mediterar och aktivt försöker behandla sig själva och andra med kärlek får mer formbara hjärnor, visar neurovetenskap. Bättre emotionella förbindelser, bättre koncentrationsförmåga, bättre integrerade fibrer i hjärnan, snabbare psykiskt läkande, till och med bättre fysiskt läkande – vilket kan leda till ett hälsosammare åldrande. Allt detta kan nås genom att praktisera saker som mindfullness, barmhärtighets-träning eller medvetenhet. Men det pratas så lite om detta. Så lite om hur och varför det är viktigt. Det gör mig ledsen.

För tänk om vi vågade erkänna det. Och provade det. Tog in det i våra skolor, lade till det i vår utbildning. ”Sitt en stund med stängda ögon, det räcker med 10 minuter, och bara var. Se vilka tankar som kommer upp. Se om du kan betrakta dem. Utforska dem. Är du frustrerad över något? Varför? Hatar du? Varför? Se om du kan försöka möta ditt mörker med ljus. Se om du kan försöka förstå din fiende. Förstå att det är en människa, precis som du, som lider. Som har det svårt. Kan du göra något för att hjälpa denne? Så ni båda kan bli fria?”. Tänk om vi lärde ut det i skolor. Det finns tusentals sätt att jobba upp sitt medvetande. Sin medkänsla. Tänk om vi bad våra ledare i samhället göra detta. Tänk. Hur kan man hata en homosexuell människa, om man förstår henne? Eller om man inte förstår henne, åtminstone respekterar henne? Möter henne med kärlek i tanken? Hur kan man föra krig? Mörda? Blunda? Om man känner?

Vi behöver vakna. Det tror jag. Vi behöver se. Eller kanske bara skifta fokus. Men om vi fortsätter titta bort kommer vi fortsätta lida. För det handlar inte om att vissa lider och andra inte. Att skada andra, att inte bry sig; det bryter också ner. Det gör oss inte lyckliga! Vi mår skit av det, och världen behöver något annat! Men jag tror såhär: Världen behöver dig. Du KAN göra skillnad om du börjar med dig själv. Utan att skämmas. Utan att känna dig som en hycklare eller känna att det ändå inte spelar någon roll. Det finns tusentals därute som tänker som dig. Som vill göra gott. Men de simmar lite i motströms, och de gömmer sig. Är lite blyga! För det är pinsamt att bryta mönster, bryta normer. Och ingen vill spela martyr. Eller verka som att man tycker att man är världens mest vänliga människa. Ingen är det. Jag vet att jag aldrig någonsin kommer bli någon Dalai Lama, men jag skäms inte för att säga att jag försöker vara lite snällare. Försöker tänka på hur jag bemöter mig själv och andra.

Men ja. Det är svårt. Att säga, på en söndagmiddag med polarna, ”jag försöker bli en bättre människa för att rädda världen” kan vara socialt självmord. Men om du visar dig lite. Om du vågar ta några pyttesteg – då kommer du märka att det finns fler som du, och att du påverkar människor i din omgivning. Att du KAN sprida god energi!

Många vägar leder till Rom. Det finns oändliga stigar att vandra på denna jord, oändligt med sätt att leva sitt liv. Att vara. Att behandla. Sig själv och andra. Jag tror verkligen inte på något rätt och fel, men precis som det finns många vägar till Rom så finns det många vägar rätt ner i helvetet. I skiten. Och jag tror att ju fler som väljer en väg kantad av glädje, välmening, tolerans, respekt och kärlek – destå mindre skit tvingas vi tvätta bort från våra fötter och destå närmre Rom hamnar vi.

 

Kommentar till Medkänsla.

  • Janne skriver:

    När jag gick i mellanstadiet på 80-talet så pratade vi ofta om det; solidaritet. Fick en chock häromsistens när jag insåg att dagens ungdom aldrig hört ordet!

    Klockrent inlägg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *