I’m stuck

29/10/2012 | Inga kommentarer

20121029-163728.jpg Fast på tåget i ett regnigt Mölnbo. Såkallad ”personskada” längre fram på spåret. Måste städas upp I guess. Fy sjutton vad hemskt. Ibland skrämmer psykisk sjukdom mig (inte själva sjukdomen, kommer till det snart). Men jag menar, det kan faktiskt drabba vem som helst – till och med mig. Och jag vet ärligt talat inte hur det är att må sådär riktigt riktigt dåligt. Sådär så man inte tar sig ur sägen. Eller hur det är att gå in i väggen. Eller hur det känns att äta mediciner för psykiska besvär. Eller hur man kan vilja ställa sig framför tåget. Jag har ingen aning om hur det är.

Men något jag faktiskt har en aning om, är hur svårt det kan vara att faktiskt få hjälp när man bär på en psykisk sjukdom. Jag ser det överallt i min omgivning. Vänner som har ätstörningar men får höra att de inte kan få hjälp för att de inte är tillräckligt sjuka. ÄN. Eller försäkringskasse-djungeln; HUR ska en utbränd människa kunna ORKA ta tag i alla dessa papper och allt detta krångel? Eller detta: Hur svårt ska det vara att få träffa en psykolog eller terapeut? Och varför får människor mediciner ISTÄLLET för samtal? Eller detta befängda som en läkare sa till min väninna när vi gick på högstadiet: ”du är en sån som inte har tillräckligt mycket lyckoämnen i hjärnan, alltså inte lika mycket som normala personer har. Så du kommer alltid må lite dåligt. Men det finns mediciner för det”. Och så skrev hon ut piller. Vilken jävla kärring. Min kompis åt inte ett enda piller iallafall. Och hon är lycklig idag.

Så som sagt. Psykisk sjukdom skrämmer mig. Inte människor som är psykiskt sjuka, eller ens själva åkomman. Inte alls egentligen. Utan mest the fact att det känns som man blir rätt lämnad till sitt öde. Ärligt alltså. Har man inte mycket pengar, eller en familj som ser till att man får hjälp – då kan man vara ganska körd.

Oj. Tåget har börjat åka igen. Personen måste vara bortstädad nu alltså. Ush. Det gör ont i mig. Kanske hade någon kunnat göra något. Kanske hade det kunnat stoppas. Onödigt, var ordet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *