Hemvändarkonsert

26/08/2012 | Inga kommentarer

Vår koreograf Johanna tog med mig på hemvändarkonsert här i staden igår. Ett fint arrangemang där folk som växt upp på medborgarhusets scen och sedan flyttat från stan för att arbeta som musikalartister, skådespelare, musiker, körsångerskor osv. samlas för att göra en konsert tillsammans på stället där allt började.

Mycket känslor blev det, och många nummer. Själv har jag ingen anknytning till ”huset” men blev klart påverkad av det jag fick höra berättas om det. Sen har jag lite svårt för ”nu ska jag allt visa mina gamla vänner vad jag kan; belta högst, waila snabbast och vara snyggast”. Det var såklart inte tanken, men det låg där i luften och bubblade på något vis. Eller så är det min helt egen fördomsfulla syn? Ett rapp på fingrarna på mig isåfall.

En person som iallafall stal mitt hjärta var Carina Söderman. Jag hann aldrig tacka henne för hennes fantastiska nummer som handlade om stjärnor. Hon pratade om hur vi alla är stjärnor eftersom vi består av samma atomer som dem. Vi kommer från dem! Man har nämligen, i stjärnkroppen, lyckats spåra atomer som även bygger upp människokroppen. Ja, hon sade det mycket vackrare än jag kan återge, och för mig var det kvällens höjdpunkt. Jag andades ut, sjönk ner i stolen, blundade, rös, blev varm och log för mig själv. Och så sjöng hon som en gudinna också. Nu när jag tänker efter så påminde hon om någon jag tycker mycket om…

Hur som helst. Det är SÅ det ska vara. Carina ville ge oss i publiken något, inte fylla sig själv med något från oss i publiken. Som artist är det lätt att glömma bort den lilla detaljen, men den är viktig. Den är anledningen till att vi står på scen. För att berätta. För att ge! Det bär jag med mig från igår. Och det får jag ta mig tusan aldrig glömma.

I övrigt blev jag lite kär i en tjej som precis tagit examen i fysisk teater på East 15 Acting School. Mina ögon drogs till henne hela tiden när hon var på scen. Det var ärligt talat svårt att se någon annan när hon var inne. Och inte bara för att hon var vacker, men hon hade en sån varm och inbjudande energi. Hon klättrade i tyg till ”One Moment in Time” och det var magiskt.

20120826-111053.jpg

Här är de två. Lägg dem på minnet och ta chansen att se dem om ni får.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *