Från Sverige Till Himlen.

28/02/2014 | 1 kommentar

Jag har noterat en sak. En sak jag vill dela med er, en frågeställning som jag tycker är viktig. Det handlar om Gud. Ja, ni hörde rätt. Men ni tänkte fel. Iallafall de flesta av er! För ni tänkte på något som någon annan bestämt är Gud. Ni tänkte inte på vad ni tror. För det gör vi inte. Vi är upplärda att inte göra det. Vi är lärda att lyda andras bestämda åsikter om just ämnet GUD. Varför är det så? undrar jag.

För det är verkligen så. Ända från barnsben lär vi oss att tänka fritt, tänka kritiskt, ifrågasätta allt, FÖRUTOM tro. De stora frågorna ”varför är vi här?”, ”vad händer efter döden?”, ”vad är verkligt?”, ”finns gud?” eller ”vad är gud?”, ”vad är vi?”, ”finns det en mening med livet? Ett öde? Slumpmässighet?”, ”Vad är universum och hur fungerar det?”, ”vad är tid?”, ”hur många dimensioner finns?”, ”vad ÄR?” tillåts vi inte reflektera själva över. Istället presenteras, tex i skolan, en rad olika teorier. Man redovisar vad Judendomen säger, vad olika vetenskapsmän tror, vad matematiken bevisar. Man presenterar och serverar vad Buddismen, Hinduismen, Sokrates, Platon, Marx, Daniel Stern, Islam eller Sigmund Freud menar är sanning. Och missförstå mig inte! Jag tycker såklart att det är bra. Alla barn, ungdomar och människor BÖR få ta del av så många olika idéer om sanning som möjligt.

Men. Jag saknar en viktig sak. Jag saknar sökandet. Varför frågade aldrig min lärare vad jag trodde, när jag var liten? Var inte det viktigt? ÄR inte det viktigt, att försöka känna efter: vad är jag och vad tror jag? Tror jag på en själ? Hur isåfall? Och tror jag på något större? En.. Gud..?



Vet ni. Jag är så trött på att människor tagit patent på vad som är GUD. Få saker gör mig sur, men det gör mig faktiskt sur. Kristendomen har MONOPOL på uttrycket Gud i Sverige, och vill man uttrycka en tro som inte är kristendomen får man hålla tillgodo med det härligt svenska uttrycket ”Alltså jag tror på NÅT”. Och helt ärligt, nästan ALLA jag träffar säger så. De tror på NÅT, men de vet inte vad. Och jag klandrar dem inte, jag är precis likadan, men i samhället finns extremt lite utrymme att söka. Att försöka lära sig om livet är extremt stort, komplext och engagerande, men var finns verktygen? Helt ärligt är jag inte ens lite sugen på att plocka fram en gammal dammig Bibel och börja leta. Jag vill prata om de här sakerna! Och jag önskar att jag hade fått göra deti grupp i skolan, ledd av en lärare som ställde utmanande frågor. Fatta vad BALLT.

Varför är vi så rädda för att dyka in i vårt spirituella jag? Varför envisas vi med att se oss som djur? Varför kan vi inte vara allt? Jag tror att vi är både Djur, Intellekt, Ego, Ande och Gud. Men min förklaring till detta kan jag spara till ett annat inlägg. Hursomhelst.



Jag tycker vi är trångsynta och fega idag. Vi ser på religioner som något farligt. Vi ser sekter, tvång och terrorister, även i de allra godaste människor – bara för att de tillhör en grupp som tror. Jag tror att fri religion, fri tanke och tro, är typ det viktigaste som finns. Och jag tror inte på att möta fundamentalister med hårt mot hårt. Eller hån. Jag tror inte man når en självmordsbombare genom att avbilda hans gud som en hund. Det enda man kan göra är att på riktigt försöka få ALLA människor att respektera varandras religioner. Gjorde vi det, fanns inte religiösa krig. Enkelt. Ingen utopi. Och det skulle inte vara skambelagt att vara religiös (eller i vissa fall, INTE vara religiös – för det måste man också få vara).



Men jag tror människor idag skäms över sin tro. Det är bara knäppgökar som ägnar sig åt konstiga ritualer, meditation, bön och andlighet – därför trycker man undan sina funderingar och fokuserar på det man kan ta på.
Ett exempel på hur tokigt det kan bli när vi pratar religion är Svt:s programserie ”Från Sverige till himlen” som sändes första gången 2011. Programmen går just nu i repris här i Finland och jag har bara sett ett par av dem, men de gör mig faktiskt illa till mods. Man tror att ett program som ska behandla ämnet religion ska ha en engagerad och framförallt ÖPPEN programledare, som med nyfikenhet möter människor och deras olika tro. Anna Lidman Barsk är visserligen jättegullig, och ställer relevanta kritiska frågor (som ett program som detta såklart bör innehålla) men hennes miner, hennes skeptiska blickar och hennes förminskande uttalanden gör att personerna som intervjuas framställs som miffon. Det gör mig arg! När hon sitter hos världens gulligaste par som utövar ”forn sed” och de höjer sina horn fyllda med folköl så spärrar Anna upp ögonen och utbrister lite lätt skratt-ursäktande ”Igen? Det här känns helt absurt”.

Absurdt? Really? Finns det inte MER absurda grejer än att folk dricker folköl ur metallhorn och säger ”Hell Freja” en torsdagskväll? Varifrån kommer föreställningen att all form av spirituell utövning är konstig? Och varför, VARFÖR, väljer Svt att låta en så ”stängd” person leda ett program som skulle kunna skapa förståelse och öppenhet. Misslyckat, tycker jag. Om inte syftet är att öppna Annas hjärta, förstås. Då är syftet helt riktigt. Så kan det ju faktiskt vara.



Hursomhelst. Jag tycker världen kunde vara lite mer som killen i Life of Pi. Har ni läst eller sett den? Den handlar om en pojke, en Hindu som utövar vegetarianism, som hittar gud genom både Islam och Kristendomen och sedan bekänner sig troende inom alla tre religioner. Hans far reagerar ungefär som jag tror de flesta skulle idag; genom att säga ”men Pi, du måste välja”. Varför då? För att någon bestämt att man bara kan tro på en Gud? För att någon överhuvudtaget bestämt vad som ÄR gud? Fuck it. Jag tror på allt.



Jag har haft många perioder, många olika tankar om vad sanning är. Jag har haft en ateistisk period, en kristen period, en partyperiod och så vidare. Och jag tror det är nyttigt! Det har gjort mig förstående och mer öppen. Men somsagt. Just nu tror jag nästan på allt. Reinkarnation, ett kollektivt medvetande, kvantfysik, Kristus, själen, Yoga, Hinduism, 9 dimensioner, tid är en illusion, allt är en illusion, mindfullness, godhet, universom lever, människor, andar, matematik, materia, drömmar, New age – OLD AGE – jag bryr mig inte. Jag tror att allt har något att lära mig. Och det jag lär mig är att försöka vara god. Det är vad alla som mediterat tillräckligt länge på något kommer fram till. Det är det som gäller. Vad god. Försök iallfall. Och sluta inte tänk. Tänk, varje dag!

Kommentar till Från Sverige Till Himlen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *