Cynisk flygplans-spaning.

11/02/2014 | Inga kommentarer

En ny portfölj. Killen har köpt ny portfölj. Konstigt. Han verkar inte glad alls över detta. Glansig blick, vassa små pupiller. Om man tittar noga – små ryckningar i ögonvrån.

Jag har också shoppat. M&M. Choklad. Gott. Men jag kunde köpt nåt mer ”Mahogny”, tänker jag. Om jag ska smälta in bland männen här, alltså. Lite flottiga, jästa män med snabba IPad-fingrar. Konstigt. Hur kan så trötta kroppshyddor ha så kvicka fingrar? Perverst.

Jag sitter fastklämd mellan två sådana karlar. Precis nu. Båda är grå och trötta. Blaskiga som flygplanskaffet i deras muggar. Konstigt. En av dem försöker maila fast man måste ha mobilen på flightmode. Han verkar inte fatta varför det inte fungerar. Han lyssnade nog inte på tjejen som förklarade för tre minuter sen. Konstigt. Han är kanske inte van. Att lyssna alltså.

Han till vänster om mig har tjuvkikat på mig sju gånger nu. Jag har räknat. Och jag har slagit vad med mig själv. Ena Jag slår vad om att han tycker jag är lite äcklig i min för stora stickade tröja med chokladfläckar. Andra Jag hävdar att han helt enkelt är kåt på mig. It’s a fine line, kanske?

Eller så vill han bara låna mina hörlurar. Eller så kanske han har nåt ticks. Eller så är han kanske kåt på choklad-fläcken? En såndär bajs-sex-person? Nej. Han är kanske bara uttråkad. Blasé. Hela grejen med kostymnissar på resande fot känns faktiskt rätt blasé när jag tänker efter. Att smyg-skriva texter om dem känns därför lite fult. Jag menar, de känner sig kanske lika grå som de ser ut. Dumt att sparka på dem isåfall. När de redan ligger.

Just nu sitter vi alla tre (nu tjuvkikade han igen!) och skriver på våra mobiler. Jag tjuvkikar tillbaka på tjuvkikar-snubbens skärm och han skriver om någon Jonas som tydligen hade kommit försent till ett möte, men det var första gången på 25 år tydligen, så det var okej.

Jag börjar tänka på när jag kom försent sist. Förra torsdagen tror jag det var. Jag ville titta klart på Master Chef Australia innan jobbet. Himla dåligt egentligen. Pinsamt. Som dendär Jonas.

Konstigt.

Konstigt att jag sitter här mellan dessa karlar som luktar svett och after shave och jag känner mig… Ja, vad känner jag mig? Dålig. Out. Lite äcklig. Sådär ”hon sitter där och äter choklad och spiller”-äcklig.

Konstigt.

Det är ju han som luktar. Och han den andra som är flottig. Båda har tråkiga kavajer, tråkiga miner, tråkiga tidningar, tråkiga blickar. Och ingen av dem lyssnar. Den ena försöker maila fast man inte får, och den andra tog aldrig på sig bältet. Det är ju de som inte lyssnar. Han som tjuvkikar. Och som sms-snackar-skit om Jonas.
Stackars Jonas. Inte kommit på 25 år. Nej, förlåt. Inte kommit FÖRSENT på 25 år. Såklart.

Konstigt. Antar att jag känner mig lite utanför. Där sitter de och myser i sina grå kavajer och bannar sig själva för att de missade att boka buissnes-class. Om de åtminstone fick sitta bredvid varandra, då hade de kanske kunnat prata kavajer och bajs-sex och förseningar och sånt. Men nu sitter jag här mellan dem med fötterna på sätet, käkar choklad och förstör.

Jag råkade just tappa en M&M på ena killens sko. Den studsade iväg. Han måste sett den. Konstigt. Han låtsades som ingenting.

Jag tar en paus från skrivandet. Tittar åt höger. Tittar åt vänster.
Och tänker ”vi kan aldrig mötas”. Konstigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *