”Alltså jag är inte PK, men…”

17/12/2012 | 2 kommentarer

Jaha. Då sitter jag här igen och funderar på hur jag ska kanalisera den ilska jag känner och försöka prutta ut något form utav ödmjukt offentligt tyckande. För jag kan faktiskt inte låta bli att ha åsikter offentligt – nu när jag ändå fått chansen att ha det.

Det handlar om det som många av mina Facebook-vänner tycks vara trötta på att diskutera just nu. Det handlar om pepparkakor, om chokladbollar, om nationalsången, om luciafirande, kyrkor, nysvenskar, Tintin, Kalle Anka och andra saker på tapeten under solen. Och det handlar, för mig, framförallt om vardagsrasism.

Eller! Inte ens vardagsrasism. Det handlar om puckorasism. För är man uttalat rasist, då är man medveten om att man faktiskt är just detta. Och då kan jag som ickerasse möta personen i ett samtal och försöka påverka denne. Men är man vardagspucko-rasist, då är man inte ens medveten och då är det snudd på omöjligt att nå fram i en diskussion , eftersom människan gärna slår bort kritik som ”ändå inte angår mig”.

Men ärligt. Varför förminskar vi att någon blir sårad av att man kallar chokladboll för negerboll? Varför känner vi ett så stort behov av att DRIVA offentligt med människor som tycker att jude-karikatyrer är stötande? Varför blir man en gnällkärring om man tycker att Tintin är opassande för barn att läsa på grund av hur afrikanerna porträtteras?

Det är klart att det handlar om rasism. Och man behöver inte vara en ond, dålig människa bara för att man trillar dit då och då och råkar slänga sig med ordet negerboll. Men man kan väl vara så pass självransakande att man frågar sig själv varför? Och om man kommer fram till att man gillar ordet supermycket, för att man till exempel:
1. Alltid sagt negerboll.
2. Helt enkelt gillar att använda ord som kommer från en tid då vi människor kände ett dumt behov av att dela in folk i raser (indianer, arier, negrer whatever).
3. Övrig anledning.
Så – fine. Visst. Kör på. Säg neger. För att du kan. För att du har rätt att tycka och säga precis vad du vill. För yttrandefriheten. Men snälla var medveten om att du är vardagsrasist och inte bryr dig tillräckligt om de människor som uppenbarligen såras av att du säger negerboll. För de finns. Och du bryr dig inte tillräckligt mycket om dem.

Och om du tänker på detta: Allt du gör, allt du säger, allt du skämtar om, postar på Facebook, diskuterar, allt det formar vår värld. Det bidrar till normen. I vårt fall den västerländska eller svenska eller östersundska (läs din egen ort). Fundera på det, och fundera på var du vill stå i det hela. Vill du vara den som hellre kollar på Kalle jävla Ankas jul än hjälper till att förändra normen, om så 0.000001 procent, mot att bli varmare, mer tillåtande, icke-kränkande, förstående, välkomnande, rättvisare, roligare, med mera?

Jag tycker det är lätt. Lägg ner skiten. Ingen censur av en kort Jude-sekvens i Tomteverkstaden, inget sådant, bara skippa hela alltet. Kalle Anka, hörrni. Det är förvisso en tradition (för många) men snälla. Vi behöver väl inte traditioner som är kränkande stereotypa eller som sårar? Vi skapar nya traditioner! Nya BÄTTRE. Roligare! Vettigare. Och sjysstare.

Varför är det så viktigt att sjunga en psalm på avslutningen? Är det verkligen det som just du vill strida för? Samhället är i ständig förändring, vi kan aldrig stoppa det, och att lägga energi på att kämpa för att få klä ut sig till pepparkaka känns befängt. Om det finns någon i min närhet som tycker det känns olustigt att jag klär mig som pepparkaka så är det liksom självklart att jag går som tärna eller julgris eller whatever istället. Det är inte svårt. Det är ingen uppoffring. Det är bara att försöka vara typ 15 procent mer förstående och faktiskt lyssna på vad människor säger. Vad människor säger att de KÄNNER.

Mina traditioner, även de jag verkligen tycker om på riktigt, kan aldrig och kommer aldrig vara viktigare än att vi landar 0.000001 procent närmre ett samhälle där människor känner sig respekterade och accepterade för sin hudfärg, sin läggning, sitt kön, sitt ursprung.

Vi behöver inte den där skiten! Och nu pratar jag inte om något specifikt fikabröd vars namn ger dålig smak i munnen, utan snarare om själva inställningen att det ”måste få finnas kvar”. Eller rädslan över att Sverige inte kommer att vara Sverige snart. ”Snart får man väl inte ens äta lussebullar för att de är gula längre” som någon skrev på Facebook. Herregud. Sverige är ett påhitt! Vi har dragit gränser, byggt hus, fött barn, skapat normer och traditioner. Men allt är föränderligt. Jag tycker verkligen inte att det är någon himla mänsklig rättighet att få dansa runt en midsommarstång. Men det borde VERKLIGEN vara en mänsklig rättighet att få känna att där man bor, där är man välkommen och respekterad. Så är det inte i det här landet.

Och en annan sak. Folk som flyttar hit från andra länder är inte här för att sabotera våra traditioner. Kom igen. Många vill dessutom delta. Många vill det så gärna. Och då måste man släppas in! Men många är också de som inte vill delta och då kan jag känna: varför ska de behöva göra det? Jag hör så himla ofta folk som säger ”Invandrare måste anpassa sig, annars kan de packa sina väskor”, men varför är det så? Alltså självklart, våra LAGAR kring typ tvångsgifte ska såklart följas, språket ska pluggas – men det gäller ju alla i Sverige. Inga konstigheter. Men absurdum vore att göra traditioner till lagar. Fast är det inte det man säger när man säger ”de MÅSTE anpassa sig”? Jag tycker det är märkligt och jag undrar verkligen genuint varför så många svenskar (och även folk med utländsk bakgrund) tycker att det är så självklart att man måste ”anpassa sig till den svenska kulturen” när man flyttar hit? Visst ska man bejaka, ta in, och försöka skapa sig ett LIV här. Med allt vad det innebär. Vänner, hobbys, jobb, partners, språket, mat.

Men svaret brukar, på frågan ”varför?”, allt som oftast vara ” Men hallå, om vi skulle flytta till deras land så skulle ju de såklart tvinga oss att följa deras traditioner”. Ja. Eventuellt. Sant. Visst. Men om inte? Om det var så att vi respekterades trots att vi inte bar slöja i ett land där alla andra kvinnor gör det, skulle inte det kännas bra? Skulle inte det vara helt fantastiskt? Varför kan inte vi respektera att människor väljer att klä sig som de vill här i Sverige? Eller äta vad de vill? Hur fasen kan vi vilja TVINGA människor att anpassa sig efter hur vi har det här? Jag förstår inte. Inte alls.

En annan sak jag inte förstår är hur jag ska göra för att förändra. Jag förstår bara att jag måste vara ärlig med vad jag står för och vad jag tycker, och att jag aldrig får klanka ner på er som inte håller med. Jag vill att ni ska lyssna på mig, så jag lyssnar på er. Och det är så vi förändrar. Vi tycker, vi är ärliga, vi respekterar, och vi lyssnar. För politikerna kan inte göra arbetet. Inte myndigheterna. Inte poliserna. Inte domstolarna. Inte stadsministern. Det är vi människor. Vi sätter normen. Vi bestämmer hur vi vill ha det. Det ÄR faktiskt så. För om en Tintin-bok bannlyses av EN man med makt så blir folket arga över censuren, för vi gillar inte censur. Men om folket säger ”vi behöver inte den där gamla dumma boken, den ger bara en o-nice bild av afrikaner” då har vi förändrat något på riktigt. Då har vi tagit ett steg mot något bra.

Så för mig är det ganska enkelt. Jag tycker att alla dessa små justeringar kring ord/traditioner/normer är bra. Jag skulle vilja kalla dem viktiga, men jag tycker att själva diskussionen är viktigare. Att vi pratar om det. Vi människor! För myndigheter kan censurera och exkludera hur mycket skit som helst, men vi måste känna efter själva vad VI tycker. Vad vi vill.

Och vi måste känna efter vad vi tycker är viktigare. Negerbollar eller ett samhälle utan vardagsrasism. Kommer man fram till att negerbollar är viktigare, så bör man då kanske också ställa sig frågan ”varför tycker jag det, egentligen?”. Och där någonstans, eller efter några fler frågeställningar, så kommer man komma fram till att man faktiskt är vardagsrasist, eller att man helt enkelt inte bryr sig så mycket om andra människor än sig själv och de man gillar. Och där någonstans, i det erkännandet, kan man börja jobba på sig själv och sina val. Hur man väljer att prata, sjunga, skämta. Och vilka traditioner som känns värda att hålla fast vid, och vilka som kanske behövs bytas ut mot nyare och sjysstare sådana. Eller så väljer man att blunda. Och fortsätter med sina ”jag är inte rasist, men”. Ledsen och säga det, men det är bara rasister som använder den frasen. Rasister som inte är medvetna om att de är det. Jag, till exempel. Jag är en sådan. Som tror att jag är sjysst och väl genomtänkt gällande förtryckets olika ansikten, (vilket pretentiöst uttryck!) men jag trillar dit. Oftast märker jag att det händer, och rättar då till, men jag är övertygad om att det händer omedvetet också. I tanken. Och ibland i handlingen.

Så ush och fy för det. Och fy för vardagsrasism, framförallt på Facebook där man även tvingas se hur brutalt många Likes en statusuppdatering om hur less man är på den fjantiga debatten om pepparkaksgubben får. Och fy för alla som inte pallar bry sig. Och fy för alla som tycker att de har en sådan förbannad rätt till det här landet bara för att de råkades födas här. Fy för negerboll. Fy för kurrikurridutt. Fy för att sätta människor i fack. Fy för ”vi” och ”dem”. Och fy för ”jag är så trött på att alla i Sverige måste vara så himla PK hela tiden”.

Hör man inte när man säger det, hur nedvärderande det låter. Hur förminskande det är. Som att hen som sade ”hörrni, den här sekvensen i Tintin med afrikanerna, den känns rätt förlegad och löjlig, kan vi inte bara skippa skiten?” sade det bara för att vara politiskt korrekt. There is no such thing as PK. För politik kan inte vara korrekt. ”PK” kan förvisso vara ett väldigt målande och beskrivande uttryck för någon som hela tiden försöker säga det som uppfattas av många som ”rätt och riktigt” och som är rädd för att bete sig, tycka och vara ”inkorrekt”. Men jag ogillar ordet starkt, för användandet av det är ett sådant maktmedel och en sådan härskarteknik. Man ifrågasätter och smutskastar någons good intentions på ett fult sätt genom det, tycker jag.

Hur som helst. Många fy. Och jag har fler where that came from, men jag har även några ”hurran”.

Hurra för alla där ute som står upp för sina åsikter och som jobbar mot vardagsrasismen. För det är faktiskt inte så lätt. Man blir aldrig ”sköna killen” om man försöker påpeka att någon just sade något rasistiskt. För folk blir arga. ”Jag är fan inte rasist!” sägs det, och så har man sumpat chansen att nå fram till den människan. Så hurra för alla som på ett fördomsfritt, icke-dömande, rakt, ödmjukt och pedagogiskt sätt jobbar mot rasism. (Jag förstår er som skriker, är arga, slåss, bråkas och demonstrerar också. Jag tror bara inte det är den mest effektiva vägen att ändra normen.)

Så hurra för er. Och hurra för Soran Ismail, för chokladbollen, en helt NY tv-julstradition och hurra för förståelse. Hurra för Fatou.se. Och hurra för att orka stå upp för varandra, respektera varandra, hjälpa varandra, försöka förstå varandra. Hurra för att bryta normen. Förändra den.

Slutligen. Hurra för alla som skriver om detta ämne på ett sätt som är WAY BETTER than this. Jag skrev just ihop något som jag själv nästan inte förstår. Och som jag vill radera. Men det tänker jag inte göra. Ni som vill och som tagit er igenom denna novell till blogginlägg, ni har nu fått en inblick i min hjärna och mitt hjärta; tankegångar och känslor som finns där just nu, denna lunchtimme.
Ha en fortsatt trevlig dag. Nu ska jag julstäda.

Kommentarer till ”Alltså jag är inte PK, men…”"

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *