2012.

31/12/2012 | Inga kommentarer

Året 2012 var det som inleddes med en Londontripp fylld med underliggande ilska, men med glimtar av ren och skär lycka blandat med inspiration och glädje. Då det fanns London-love. Alltså kärlek. Och shopping. Och musikal i MASSOR. Då det fanns Matthew Ryan och David White. Och varma vänner.

Året 2012 var året jag blev buren av 3 starka män en hel rep-period, samt hela föreställningar under Into The Woods-tiden. Då den fantastiska HÄX-tiden tillsammans med Ellinor och våra bärare ägde rum.

2012 var året då jag tog chansen och stack till Karlstad på audition. 2012 var året jag spenderade en vecka i alperna, livrädd för att bryta mina ben och inte kunna genomföra den callback som Karlstad-auditionen ledde till. Det var även året då jag inte bröt ett enda jävla ben i Österrike, utan kom hem, gick på call back, träffade en fantastisk Frank Butler-kandidat, och tillslut blev tilldelad en huvudroll i en musikal. Hux flux. Hej babberiba. Wooh everybody. Och så vidare!

År 2012 var året då jag i juni tog examen från musikalakademien. Då jag var färdig med Umeå efter två år av allt som livet på en brutal och underbar utbildning med brutala och underbara lärare/elever i en (endast) brutal stad i kalla norrland, kan innebära. Underbart. Även min bror tog examen. Eller studenten snarare. Det var beyond kul och jag var beyond stolt.

År 2012 flyttade jag, lycklig i själen, till världens finaste adress på Kungsholmen där en nergången lägenhet skrubbades med klorin och svinto och kryddades med drömmar om väggmålnigar, surdegsbak och loppisfynd i hyllorna. Det var även efter ungefär sju veckor som drömmen raserades och lägenheten blev något helt annat för mig.

Året 2012 var året då jag, under vårterminen, helt random gjorde audition för ett sommarjobb i PITEÅ och fick det.

2012 var således året då jag bodde på Pite Havsbad en sommar. Jobbade i show. Svettades i maskotdräkt. Ledde tränigspass tidigt på morgnarna. Det var även sommaren då jag drack cider i massor för första gången på åratal, dansade för pengar, åt mjukglass i massor, drack kopiösa mängder vin, träffade tre helt makalösa kvinnor som jag delade äran att få dansa i blågula peruker med. Det var sommaren då jag ibland skrattade så jag dog och ibland sprang mil för att slippa gråta bland folk. Sommaren då jag tog ett jobbigt beslut. Sommaren då jag dansade och frasen ” I wanna dance, and love, and dance” fick en ny innebörd. Sommaren då jag JOBBADE SOM DJ(!!!!). Sommaren då jag inte kände en kotte när jag kom till stan, men lämnade stan och hade träffat de vackraste människorna. Sommaren då jag var den enda vegetarianen. Sommaren då jag åkte segway. Då vi festade. Då det aldrig blev mörkt! Då man gick på STATT precis som i filmer om småstäder. Då jag bodde på ett hotellrum på sjunde våningen med utsikt över havet. Då jag bodde med legenden Malin Morin. Och den omtalade Snygg-Madde. Samt den underbara chilenska vin-slukerskan Marlene.

Året 2012 var året jag hade semester mindre än en vecka på sommaren. För att jag hade ett jobb i Säffle som väntade efter min Piteå-sommar. Då jag packade en king-size-väska och mötte upp producent och koreograf på stationen i Karlstad.

2012 var året då jag spelade Annie. Året då jag under hösten gav henne liv och hon gav mig glädje, pirr i magen, leklust och självförtroende.

2012 var året då jag fick jag stifta bekantskap med en hel förening fantastiska människor. Då de tog emot mig med öppna armar och jag blev evigt tacksam. Då hösten bjöd på tre-timmars ensemblerepetitioner långt efter läggdags, underbara efterhäng, besök på grisfarmer, 1700-talsgårdar, second hand-butiker, konditorier, galna tuppar, elljusspår och andra ställen i lilla Säffle. Då det har varit sång. Varit kärlek. Uppbrott. Då det har varit vänskap. Varit solsken, regn, snö, slask, glamour, grisfest och skrattsalvor i Säffle. Då jag har stått mitt i alltihop, sett affischen med texten Annie Get Your Gun, och aldrig riktigt fattat hur i helvete jag hamnade där. Men jag behövde inte förstå. Jag var bara glad.

Under året 2012 gjordes några resor. Bland annat med två födelsedagsbarn och en hel klan släktingar till Spanien. Det blev sol, höga vågor och skratt, kusin-kalas, mat-lag, tapas, marknader, och champagnefrukost.

Under 2012 tog jag mig även till Oslo. Där verkade bästis-elexiret, och jag blev; tillsammans med Sonja, odödlig i fyra dagar.

Under 2012 fick jag ruskigt många nya vänner och bekantskaper, men insåg även hur mycket jag älskar de vänner jag haft även innan detta år tog vid. Under 2012 fortsatte jag känna ett gäng riktiga super-snippor, och de brudarna fortsatte vara värda mer än sin egen vikt i guld (för de är rätt smala). Obs skämt. De fortsatte såklart vara värda allt gott i världen oavsett vikt. För 2012 var året då jag fortsatte skita fullständigt i huruvida mina vänner vägde eller ej.

2012 var även året jag träffade dig.

Under 2012 fyllde min mor 50, min bror 20. Rufus blev gammal. Uppsala var sig likt. Jag fick mer blommor och beröm än jag någonsin förtjänade och berömde folk mer sällan än jag egentligen ville.

Jag tror att jag under 2012 lärde mig mycket. Om allt. Om att vara öppen. Att våga. Att göra fel. Göra rätt. Välja fel. Välja rätt. Jag lärde mig att inte veta. Om att det är bättre att tro. Jag lärde mig om relationer och om svek. Om kärlek och om hat. Om nya vägar till bra saker. Jag lärde mig om scenen. Om hur jag älskar den. Jag lärde mig om mig själv. Om hur lat jag kan vara. Hur blåst, knäpp, elak, trög och snål jag kan vara. Men jag lärde mig, under 2012, att jag ångrar mig när jag är sådan. Att jag vill lära. Vill bli bättre. Att jag bryr mig. Och att det faktiskt spelar roll.

Året 2012 var året då jag sa förlåt en hel del. Då det kändes skönt.

Det var även året då jag sa tack, goddag, prutt, apelsin, bakis, grönmelerad, fitta och undulatbur. Samt andra svenska ord. Jag sade dock aldrig negerboll eller bögjävel. För det tyckte jag fortfarande var kränkande och idiotiskt.

2012 var året då jag låg i sängen näst sista kvällen och tänkte på året som gått. Jag fylldes med en känsla av att allt varit på låtsas. Att allt varit en dröm. Att allt var så ofantligt VIKTIGT men samtidigt inte spelade någon roll alls. Tankarna fick mig att skratta! Då kändes allt som i en film. Jag låg där i sängen och skrev, det hände på riktigt trodde jag, men vem visste egentligen vad som var på riktigt?

Jag njöt av kvällen före nyårsafton 2012. Allt kändes så overkligt eftersom jag skrev i ”dåtid”. Jag ville skriva orden: ”Vart är vi påväg? Vart är vi nånsin påväg?” men det kändes klychigt. Å andra sidan kunde jag lika gärna skriva dem eftersom inget spelade någon roll. Och eftersom inget spelade någon roll så gjorde det heller inget att jag glömde en massa företeelser, samt avsiktligt utelämnade vissa personer och skeenden från årets gång.

År 2012 var året då jag som sista stycke på denna blogg skrev: Tack underbara liv 2012.
Jag vinkde hejdå och välkomnade så år 2013 i hopp om att även det skulle bli ett otippat, overkligt och oväntat år.

Hemlis: det blev det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *